Förlossningen... Kl. är 18.23.

Okej. Här kommer den.

(David packar bilen, på kvällen den 18:e. Glad och förväntansfull.)

Vaknade söndagen 18:e april kl. 6 på morgonen. Kände direkt att jag hade lite känningar, med 10-15 minuter emellan. Men eftersom det kändes så lindrigt antog jag att det var förvärkar. Och inte att förlossningen faktiskt var på gång. Somnade om ett par timmar till, och berättade för David när vi vaknade vid 9. Båda, en aning övervänta, så det kändes härligt att det äntligen hände något. Men jag var fortfarande så säker på att det inte var på riktigt, var helt övertygad att det skulle sluta när som helst.

(Första bilden på lillen...vi höll på att glömma ta fram kameran, BM fick påminna...pinsamt.)

Vi tog det lugnt hela dagen. Jag hade börjat se en vänner box dagen innan, den säsongen när Rachel är gravid. Och av någon anledning kändes det mycket viktigt att se klart den. Så vi sträcksåg det. Eller mest jag. David packade och förberedde sig. Lite i onödan tyckte jag, eftersom jag ändå var övertygad om att det var låtsasvärkar. Såg wipeout, och klockade värkar under tiden. Då var det ungefär 5 minuter mellan varje värk, men dom gjorde inte ont. Hann till och med prata med syster några timmar senare, och jag hade typ två värkar under tiden. Men det gick finemang, pratade utan problem under tiden värkarna var.

Vid 22 började David tycka att vi skulle ringa till förlossningen. Jag var fortfarande övertygad om att det inte var på riktigt. Så dealen var att jag skulle ta en dusch först, för att bevisa att det bara var förvärkar när dom försvann i duschen. Fast det gjorde dom inte. Så vid 23 ringde vi dit och förvarnade att vi kanske skulle komma in inatt.

(Det omtalade födelsedagsfikat. Och det var mumsigt.)

Sedan försökte vi lägga oss och slumra hemma, låg och kikade lite på vänner. David löpte in och ut till bilen med packning.
(I pappas famn för första gången.)

Vid 01 började värkarna komma betydligt snabbare och göra en aning mer ont, så i stundens hetta vart det att åka (i efterhand hade vi nog kunnat stanna hemma längre...). Det vart dock bättre så fort vi befann oss i bilen, och när vi 01.30 var framme vid förlossningen var jag säker på att dom skulle skicka hem oss.

Efter CTG i 15 minuter och när det visade sig att jag var öppen 3 cm (nästan 4! Jag förhandlade med barnmorskan, om centimetrarna, hela förlossningen...hon var stenhård.) vart det inskrivning. Det togs hål på hinnor, och visade sig att bebben hade bajsat i vattnet. Var tydligen ingen fara i alla fall. Sedan vart värkarna lite jobbigare, men ändå uthärdliga. David den stackaren fick massera rygg så händerna blödde. Bebben hade lite hög puls, och det berodde tydligen på att jag hade lite feber. Men jag tror mest att det var arbetstemperatur. Jag var aldrig orolig över bebisen, på något sätt kändes det som att vi gjorde allt tillsammans och att jag kände att han mådde bra.

Kvart i 4 undersökte BM igen. Och jag var då öppen 6 cm (nästan 7 sa hon!) Hon introducerade då lustgasen för mig, och vi vart vänner. Inte så goda vänner. Inte en sådan vän man skulle berätta hemlisar för, mer bekanta. Kanske en vän man kan festa med. Ja, en sådan vän. Jag använde den flitigt, dock helt fel enligt BM. Jag tog två andetag i början av värken, och sedan andades jag igenom värken. Utan lustgasen. Lustgasen var mer som en ritual för mig. Och enda gången som barnmorskan skulle "coacha" mig med lustgasen så jag skulle använda den rätt - tyckte jag bara den var otäck och det kändes som att jag försvann. Och sedan kräktes jag, och det var nog det bästa med lustgasen - i och med kräkningen var det som att en värk bara försvann. Använde den ett tag - på mitt egna sätt, men sedan fick den vara. Jag hade David istället, han var den allra bästa smärtlindringen. Men däremellan var värkarna riktigt onda, och mellanrummen riktigt korta. Och 2 gånger sa jag högt att det inte skulle gå, sedan intalade jag mig själv 102 gånger att det skulle det.

06.10 på morgonen hade vi nått dom magiska 10 cm. Då hade vi hunnit se solen gå upp, och jag ville så gärna att bebisen skulle födas på en solig dag. Så jag vart så glad när det ljusnade och var alldeles blå himmel utanför! Nu hade vi ju varit uppe hela natten, och började vara lite tärda. Men optimistiska. Jag var redo för att bebisen skulle komma, och tog i för kung och fosterland. Tydligen hade bebisen en annan åsikt.

07.20 var även bebisen redo - och efter 36 minuter - kl 07.56 föddes han. Vår lilla prins. Och om jag någonsin trott att han var en prinsessa, eller velat ha en prinsessa, så slutade allt sådant spela roll. Han var vår, och vi var hans. Och det var mycket mer än vi någonsin velat ha (i alla fall 1,2 kg mer...hehe). Han vägde 4660 gram och var 55 cm lång (hade förmodligen det efter fadern sin). Barnmorskorna var lite chockade, dom trodde nog inte det var en sådan stor bebis - då hade dom velat ha en sugklocka i närheten sa som sen. Och David var chockad över hans size. Och jag såg bara 3,5 kg, eftersom jag bestämt att bebisen skulle väga det. (Till och med när han vägdes och BM gissade på 4,6 så gissade jag fortfarande på 3,5...)

Och det var en sådan häftig känsla, så fort han var ute slutade allt göra ont och jag var bara världens lyckligaste.

(Ja ja. Men hur snygga skulle ni vara efter att ha varit vaken i 24 timmar och fött barn? Trött, men lycklig.)

Det vart verkligen den förlossning jag ville ha - och mycket mer än så. Det viktigaste för mig var att jag inte skulle vara otrevlig mot någon, och det klarade jag mig ifrån. (Inte ens när BM följde mig på toan och gav mig massage genom värkar, dock på mitt blåmärke (!) som jag fick när jag ramlade i källartrappan en vecka innan. Jag sa inget. Ville inte förstöra den trevliga stämningen. Tog tillbaka min mästermassör David istället. Snabbt.) Och jag ville att det skulle vara roligt, och det var det. Jag fyrade av några skämt då och då. (Inga som var nog bra att upprepas här dock...) Det vart lite med en klackspark. Och det hade aldrig kunnat bli bättre. Det gjorde ju självklart ont. Så satans ont ibland. Men, jag kunde komma ihåg varför och att man inte skulle dö av det. Sedan hade jag världens bästa hjälp i David. Han peppade mig, och jag fick klämma hans hand superhårt. Fast jag är svag så det blev inte så hårt.


Och ja. För er som undrar. Ett par stygn, inte många. Och jag var mest bara glad att jag kunde ligga på rygg igen - utan jättemagen, jag firade genom att göra det hela natten som kom. Och lite av dagen.

(when I think of heaven. I think of you...)

Så tack för att du ville komma till oss (du hade inte så mycket val). Sedan första gången jag såg dig. Eller mer din skära lilla bakdel, som var det första jag såg av dig, har jag älskat dig. Och jag kommer alltid att göra det. Tack för att vi får uppleva dig, och för att genom dig fick jag uppleva graviditeten och förlossningen. Det har varit den bästa tiden i mitt liv... Älskar dig.

Ja. Där har ni det. Lite lagom lång, och jag förstår om ni inte orkade läsa riktigt hela. Men det gör inget, det kommer inte att komma ett oförberett prov eller något.

Over and out.