Det är söndag, och lill-pojken vägrar fortfarande säga vad han heter? Jag har försökt förklara för honom att om han befann sig på Guantanamo skulle det vara synd om honom. På samma sätt som jag lärt honom att George Michael är en smörig sångare, men att mamma i smyg blir glad när hans låtar kommer på lugna favoriter. I bilen. Sent på kvällen. Kanske för att dom får en att tänka på vartenda disco i mellanstadiet. Och hur pirrigt det kändes i magen. Men min nyfunna, nojjiga sida var även tvungen att varna Doffis. Ifall han någonsin skulle träffa mr. George och han ville följa honom till parken eller något. Man vet ju aldrig vilka faror som kan lura runt hörnet. I alla fall visste jag det inte innan jag blev mamma... Anyway. Pojken vägrar säga vad han heter. Jag har provat fråga honom på svenska, engelska, tyska, ryska och påhittad norska. Han svarar inte. Men. Jag känner lugnet. Har ju på mig till kl. 24.00 ikväll.
Over and out.
1 kommentar:
Ingen vit rök? Du får ta ett allvarligt snack med parveln så han säger vad han heter.
Skicka en kommentar