39+1. Kl. är 12.20.

Nu börjar det vara nedräkning. Kan man ju lugnt säga. Och ännu mer hedersvärt är att med mina 39+1 är jag segast med att föda i min släkt. Vilket känns bra. Den lilla illbattingen brås på mamma och pappa. Pappa var ju sen att födas, och mamma var sen till allt annat i livet senare. SÅ nu vet du det, lilla illbatting.

Gårdagen var så underbar, att det blir svårt att toppa den. Plockade även fram cykeln, och tog en premiärtur. Det är jobbigt med att vara preggo - man måste ljuga om allt sådant. Om jag sa direkt att jag skulle ta fram cykeln, är det bara att glömma det. David skulle kedja fast den, vid något...typ sig själv. Så istället måste man mörka det ("vad ska du göra" - "inget" - vad SKA du göra?" - "hmmm....bara gå ut...och kolla på eeeeen sak...") Sen säger man vad man gjorde i efterhand. Det funkar. Det som var störande med att vara preggo och cykla, var att magen tog i sadeln hela tiden. Och att man fick cykla som om det var en trehjuling. Benen rakt ut. Såg säkert superkul ut. Men det bryr mig inte - det var superhärligt. Få se nu vad dagen har att erbjuda!

Over and out.