Det är fredagens spinning.

Jag sitter med tjugotalet andra, anonyma, människor på cyklar inomhus. Lite irriterad på instruktören för att hon kör samma låtar, på replay hela tiden! Helt plötsligt tänker jag på passet innan - när jag kom dit sa instruktören glatt "Hej Sara!". Hej sa jag tillbaka, och efter passet frågade hon mig om jag var ledig i helgen.

Mitt bland alla dessa cyklar och svettande människor kommer något över mig. Jag. Sara. Jag är på first name basis med instruktörerna på mitt gym (eller som min syster brukar säga "du är ju stammis där!") och jag tror att insikten slog hårt för att den drabbade mitt gamla jag.

Hon som satt hemma i soffan. Som trodde folk skulle skratta åt henne om hon satte sin fot på ett gym i stan.

Hon som mycket hellre mulade en kladdkaka än reste sig.

Hon som var ganska olycklig.

Att HON sitter på en spinningcykel, just precis hon, det trodde hon aldrig. Tänk om jag hade anat var jag skulle vara nu, då? Tänk om jag hade vetat hur bra jag skulle komma att må, att allt skulle ordna sig. Att livet skulle börja på riktigt...

Fastän den där spinningcykeln inte rör sig en centimeter, är vi alla på väg någonstans.

Och jag har farten uppe nu.