Jag har tappat lite tron på mänskligheten idag. Det har varit så mycket, fina arbetskamrater som bara kastas bort. Någons vän som är trebarnsmamma men har cancer och är döende. Någon i det där samlarprogrammet som var advokat, men förlorade sin lilla bebis och sedan förlorade förståndet. Folk som inte mår bra. Jag grubblar, och kan inte skaka av mig känslan att allt det där kan drabba mig. Jag har bara sovit 3,5 timme sedan igår morse, därav det där mörka (inte särskilt Sara-aktiga-glaset-är-halvtomt) tänket. För att stänga av tankarna la ja mig i sängen, med mobilen. Tanken var att läsa en sorglös blogg, gick in på Zytomierskas blogg och möttes av ett inlägg om en svårt sjuk liten kille. Det är bara att konstatera, idag finns det ingen rättvisa. Jag kan aldrig tänka tanken att något skulle hända mitt hjärta, och nu kan jag inte sluta tänka den.
Och jag är trött i huvet, har för mycket kärlek i hjärtat och är tom i magen. Inte en bra kombo.
1 kommentar:
Livet är allt. Så fantastiskt! Så underbart. Och så mörkt... många gånger på samma gång... Undrar om man någonsin får ihop den logiken? Hoppas du kunde somna tillslut, sömn stärker en på sååå många sätt :) KRAM.
Skicka en kommentar