Den allra första kvällen på hälsocoachutbildningen så fick vi i uppgift att skriva en presentation om oss själva. Jag tänkte att den kanske kunde passa bra in här, för er som inte läst så länge?
"Jag heter Sara. Jag är 26 år. Jag har sambo, vovve och en villa på Villavägen. Jag får mycket av min energi från min son, Dino. Och när, inte om, jag börjar prata alldeles för mycket om honom - får ni hejda mig.
Jag tror att man kan säga att mitt liv började på riktigt 2010. Innan dess var jag en ganska missnöjd människa. Då jobbade jag, precis som nu, som undersköterska på Beroendeenheten på Skellefteå Lasarett. Jag vägde säkert 30 pannor (kilon, för er som inte räknar vikt i just dom termerna) för mycket, och skulle aldrig ha kunnat säga något positivt om mig själv ifall någon frågat. Jag försökte börja träna ungefär en miljard gånger, men gjorde det alltid av fel anledningar. 2010 vart jag gravid och fick en son (eller ja, däremellan var det ju minst 9 månader) och där började mitt liv. Även om jag inte älskat min kropp för hur den sett ut, så kunde jag älska den för vad den var. Om jag miljarder gånger börjat träna för att kunna komma i dom där jeansen i storlek 38, så hade jag tre anledningar till att förändra mitt liv. Dom var lika löjliga som dom var fjantiga.
Jag ville kunna resa mig ur stolen i sonens rum utan att den skulle knarra när han hade somnat. Vilket krävde benmuskler jag inte hade.
Jag ville kunna gå upp för vår trapp, utan att DEN skulle knarra.
Jag ville, i en nära framtid, vara en sådan där aktiv mamma som spelade bandy på gatan eller fotboll på baksidan. Vilket kändes ganska avlägset, med tanke på att jag inte kunde gå i ovan nämnda trappa utan att bli andfådd.
Det är två år sedan nu, och jag har hållit igång sedan dess. Jag känner mig inte som samma människa som innan 2010. Jag har en helt annan syn på vad som är viktigt i livet. Jag är lycklig, tacksam över min kropp - som inte är perfekt, men som har burit mig en hel massa mil i löparskorna. Jag lever numera i nuet, hela tiden.
Någonstans längs med vägen växte det fram en längtan att jobba med Friskvård istället för Sjukvård. Jag älskar att jobba med missbrukare, det är oerhört givande. Men när någon frågar mig om träning eller kost - så klappar hjärtat lite extra. På den vägen är det, därför är jag här med er alla!
Och ja, ni vet...trappjäveln knarrar fortfarande!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar