Så, Dino skulle sova igår. Men han försökte med alla medel skjuta upp nattningen - som alltid. Igår föreslog han en omgång kurragömma, vi kör varannan gång - räkna och gömma. Men, de gångerna när jag ska räkna så hittar jag oftast honom ganska snabbt - för han kan inte låta bli att räkna med!
Så, jag fick gömma mig tre gånger. Först, bakom en kudde i sovrummet. Sedan så sköt jag ihop två dörrar i hallen och gömde mig där. Tredje gången så gömde jag mig i hans rum, inne i tunneln (i "UNDERGÅNGEN" som kusin Hugo kallar den). Han kom in, och jag hörde hur han letade - fick flashbacks till när man var liten och lekte Kurragömma. När ett fniss liksom byggs i magen, men man måste vara tyst och hela magen hoppar för att man fnissar med munnen stängd - till slut skrattar man så mycket, att risken finns att man kissar ned sig. Men tyst, knäpptyst.
Han gick ut, och letade i sovrummet. Jag satt kvar och tystfnissade. Det vart ganska tyst. Jag satt kvar, det kändes inte så pedagogiskt att förstöra leken med att ropa. Efter vad som kan anses vara en ganska ansenlig tid, började jag ropa så smått för att liksom ge honom en ledtråd. Men han hittade mig inte. Till slut somnade mina ben därinne i tunneln, och jag smög mig ut. Dino fanns ingenstans.
Men jag måste ge honom cred för att han sköt upp nattningen, för medans jag satt gömd i UNDERGÅNGEN på hans rum....
...då satt han nere i vardagsrummet och såg på TV och åt chips.
(Nu ska jag gå ned i källaren och återfå lite värdighet med ett ryggpass!)
2 kommentarer:
Haha, underbart!!!
Hahaha! Underbara unge! :) Gäller vara smart om man ska ta sig fram här i världen :)
Och Sara, underbart skrivet! (som alltid!)
Älskar läsa din blogg, du inspirerar, får en skratta och skriver så fantastiskt bra!
Skicka en kommentar