Det är sant. Jag är inte klok längre, jag är inte klok alls. Jag tror jag kan har varit det en tid från början, kanske mest för att jag mindes Sara B.D (that´s before Dino!) och försökte imitera henne på något sätt. Men, jag minns nästan inget från den där tiden - så den räknas inte.
Bevis nummer 1:
Nämn ett föremål - vilket som helst - och jag kan berätta ett allra värsta scenario som innefattar Dino och föremålet. Det är en fruktansvärd makaber talang, som rullar i huvudet - hela tiden. Potatisskalaren. Blomkrukan. Grannens rara lilla voffsing (a.k.a Cujo). Allt som finns.
Bevis nummer 2:
Jag är så velig. "Oh så skönt att han ska lägga sig" tänker jag ibland på kvällarna. Sedan lägger jag honom, och det tar 2 minuter och jag saknar honom så att det gör ont. Jag kan längta efter egentiden så att jag blir tokig, och när jag får den kan jag spendera den med att sitta och titta på honom när han sover. Förstår ni? Velig.
Ja, sedan finns det väl andra små tecken också. Som att jag säger saker jag inte minns. Gör saker jag önskar jag kunde glömma. Gör saker jag vill komma ihåg, men ändå glömmer. Och blöjlukten, jag har en blöjlukt i min näsa jämt. Och så illa luktar det nog inte här. Men vet ni vad det luktar? Hallucination. Så bortom tvivel är jag knäpp. Men vet ni vad det knäppaste är?
...Jag älskar det, att vara en knäppis. Nä, förresten! Att vara den knäppaste knäppisen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar