Vi sitter och äter middag tillsammans, jag och Dino. Eller. Han har egentligen redan ätit, så nu äter han rån och håller mamma sin sällskap. Eller. Äter rån. Han klistrar snarare fast dom i haklappen. Jag sitter lika vuxet som jag alltid gör (haha!), med ena benen uppe på stolen. Och Dino smackar åt mig. Det är hans nya grej, han öppnar munnen på vid gavel. Formar sin lilla tunga. Och gör ett perfekt smack-ljud. Jag smackar tillbaka åt honom. Och han brister ut i världens leende, precis som att vi just hittat ett språk vi båda förstår. Smack-språket. Han smackar. Jag smackar. Han ler. Jag ler. Så håller vi på. Och då ser jag det. Han har vänstra benet uppe på stolen...precis som jag. Han sitter som jag. Han är som mig. Han är inte längre bara en bebis, han är en pojke. Min lilla pojke.
Lite som en Mini-me. Barn är det häftigaste som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar