Måste fasen fortsätta hundföljetongen. Hur neggo jag än känner mig när jag skriver om det.

Kanske ska bli bloggens nya namn? Från Preggo till Neggo!

Måste börja med att tillägga följande. Våran granne som då skulle ha dom till att hälsa och lekte hundpsykolog är en man i 45-50 års åldern. Han träffade denna kvinna för en eller två månader sedan drygt. Innan dess var han vansinnigt hundrädd. Det är alltså inte många procent av hans liv han har besuttit dessa hundkunskaper. Men, kärlek botar tydligen hundrädsla.

Ja. I alla fall, samma kväll som deras första drabbning var vi ute med pulkan för första gången. Kia och Dino är med. När vi börjar närma oss hemma, ser jag att dom är på väg mot oss - hunden är okopplad. Jag skyndar mig hem, slänger upp dörren och säger skarpt åt Kia att gå in samtidigt som jag plockar åt mig Dino. Tar lös honom från pulkan och går in även med honom. Går ut igen för att sätta in pulkan, och möter då vår granne som hunnit fram till sitt hus. "Vilken tur att du skyddar både barn och hund mot besten" säger han ironiskt och flinar. Sedan går han in till sig.

Imorse när vi var ute och gick, hade just kommit tillbaka och ställt barnvagnen på baksidan. Kia gick med kopplet släpandes efter sig bara runt huset. Ingen hund i sikte. Då sticker kvinnan ut huvudet och börjar vissla. Smartskallen har släppt ut sin ostabila hund, själv, på en tomt utan staket eller något. Det dröjer säkert 15 minuter innan hunden kommer springande, långt bortifrån. Inte ett dugg oroad att hunden inte alls hållit sig i närheten släpper hon ut den igen senare på dagen.

Så om ni har hund i Bureå, och brukar vara ute och gå mycket. Ta en sväng runt denna gata. Det är verkligen ingen trevlig hund, och det är bara en tidsfråga innan det händer något. Fortsättning följer.