Jag trodde aldrig det förut - men nu vet jag bättre.

Man måste tycka om sig själv - innan man kan förändra sig. Jag har nog inte tyckt så mycket om mig själv, alltid velat göra en förändring för att se annorlunda ut. Men aldrig tyckt om mig själv - och aldrig drivits av att vilja må bättre. När jag vart gravid fick jag en nyvunnen respekt för min kropp - jag visste aldrig vad den var kapabel till. Jag började tycka om den, och ville ta hand om den. Jag ville att den skulle må bra, för att den hade givit mig en sådan fantastisk son!

Och det har hållit i sig, och därför blir jag nu så frustrerad över att jag ett tag har glömt att tycka om mig själv. Fallit tillbaka i mitt gamla tankesätt, ett tankesätt som mest bara gått ut på att straffa min kropp - och inte vara snäll mot den.

Så nu försöker jag med näbbar och klor hålla borta det tankesättet - därför att jag innerst inne vet att förändring tar tid. Särskilt den sorten som syns på utsidan, och om man bara väntar på att se den - och inte insidan, blir man lätt besviken och förstör för sig själv.

Så ikväll så fokuserar jag på att min kropp är fantastisk för att den klarade av att bära och föda ett barn. Att jag är bra - för att min kropp mår så mycket bättre än den gjorde förra sommaren, innan jag vart gravid. Hur tungt det är att bära en kasse med 13 mjölkpaket i - och att jag bar den jämt förut. Men inte längre, aldrig mer - och mindre ska det bli. Jag fokuserar på att jag kan springa 5 km, utan att bli nämnvärt död. Att något har hänt med min kropp och kondition, men även med mina tankar. Att jag längtar efter att få träna. Och att jag ikväll - när jag skulle kolla om jag kunde göra en armhävning på tå - gjorde fem av bara farten! (Och hade säkert kunnat göra 2 till om livet hängde på det!) Jag tror aldrig att jag gjort armhävningar på tå - i hela mitt liv. Så, vilket moment 22. Att man ska tycka om sig själv - innan man kan förändra sig.