Det slog mig.

När jag skrev om Malou och hennes "lura hjärnan att träning är kul"-upplägg, att jag tror att ALL träning är kul. ALL! Vissa säger att dom inte gillar styrketräning och lyfta vikter, jag själv påstår alltid att jag inte gillar träning som ser ut som dans. Mina höfter är stelare än stelast, och hela tiden skakar fel grejjer. Men det är ju för att jag inte kan, kunde jag bara är jag övertygad om att jag skulle gilla det.

Det är lite som när man kommer till den där tillställningen där alla känner alla, man står i ett hörn och misstrivs - tills dess man kommit på lekarna och lärt känna folket. Först då blir det kul.

Från början tyckte jag nästan ingen träning var kul, nu tycker jag om allt som får endorfiner att pumpa. Och är det något jag inte tycker, är det bara för att jag inte försökt gilla det tillräckligt mycket. Särskild sådan där jobbig, svettig träning, ni vet den där sorten som får en att vilja ge upp.

Och hade jag läst mina egna ord för två år sedan, hade jag trott det var någon annans ord.