Dino fick en ny basketkorg i förrgår, och nu är han helt såld på den. Han vill att man ska stå och titta på när han slamdunkar den, och inget annat. Bara titta.
Och när han inte får det, och jag sätter mig vid matbordet för att äta - då grinar han. Och klänger.
Och OM det inte hade varit så himla länge sedan senaste träningen, så hade jag tyckt han var ganska rolig och söt. Jag hade följt med han några gånger, och sedan kommit på något mycket roligare.
Men. Ingen träning = Inget tålamod. Så istället använder jag den där stränga mammarösten, och säger "nämen nu får det faktiskt räcka!".
Jag hatar stränga mammarösten. Den känns inte som min röst egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar