Mamma-Dino-tid

Från att jag vaknade av att Dino stod vid min säng imorse - så har den här dagen varit bra. Eller bättre än så, fantastisk! Han ville värma frusna fossingar, och nästan aldrig kliva upp. Sedan har vi varit på stan, hängt i affärer - tjuvätit godis i bilen. Och ätit hamburgare till lunch - jepp, så vart det. Fast Dino åt korv, ba så ni vet liksom ;) Han fick hänga med sin kusin, medan jag och systra gjorde Maxi osäkert. Väl hemma så kröp vi ned i soffan för att titta på Rio, och äta godiset som klarat sig undan tjyvätningen. Han satt still i nästan en timme...i mitt knä...och jag fick rå om honom.

Ibland försöker jag förstå vad jag gjort för att välsignas med honom. Ikväll, när jag gick in till en sovande Dino, var en sådan kväll. Han är det bästa av mig. Det bästa jag någonsin kommer att åstadkomma. Jag tycker att han borde få vara en del i mitt cv, kan man göra så?

Innan Dino fanns, så trodde jag att jag visste hur det kändes att vara lycklig. Och kär. Och glad. Och - för ett mynt har ju alltid två sidor - rädd. Och tycka om någon på det där Grinchen-sättet, ni vet att hjärtat växer två storlekar hela tiden. Mitt hjärta skulle behöva 9-10 veckor på en Biggest Looser ranch i USA med tränare som skriker på det. SÅ många storlekar har det vuxit. Mitt hjärta kan liksom inte handla i vanliga affärer längre.

Men. Jag hade ingen aning.