Jag älskar träning. Jag spenderar x antal timmar i veckan med att träna. Jag spenderar ännu fler med att tänka på träning. Men jag kommer aldrig bli träningens motsvarighet till Jehovas vittne. Jag kommer aldrig att pracka på mina åsikter, eller tvinga någon att lyssna. Vill någon läsa det jag skriver, så blir jag glad. Gladare än glad, det är superkul som Maria Montazami skulle ha sagt. Ofta vill folk prata träning med mig, då blir jag också glad. Ofta vill folk prata träning, men egentligen mest prata om varför dom inte kan träna.
Då hör jag mest bara ursäkter. Men eftersom jag insett att det inte hjälper att predika, brukar jag säga "mmmhmmm" och nicka.
Under tiden jag lyssnat på dessa ursäkter, har jag aldrig tänkt för mig själv "jajustja, det där låter som något ett stillasittande liv kan råda bot på". Aldrig. Har. Det. Hänt.
Om du inte tar hand om din kropp...
...var har du då tänkt leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar