Jag har åkt dit på en bloggtorka. Jag funderar och funderar över vad jag ska skriva.

Och tro nu inte att jag har glömt att skriva. Nä. Inuti mitt huvud snurrar dessa tankar:

Ska jag kanske skriva det där om benen? Ja, haha. Det var ju roligt. Eller nja.

Eller kanske det där som Ida sa, som var så bra? Ja. Nä.

Ska jag sjunka till ett nytt lågvattenmärke - och skriva om en till myskväll? Ska jag? Ska jag? Nä. Kan inte.

Eller att Dino sa mamma för första gången? Men. Det är ju inte ens sant.

Eller kanske ett riktigt djupt inlägg? Känner mig ungefär lika djup som en barnpool just nu.

...Därför blir det bilder. Bilder. Och en hel massa bilder.

Men nu är det väl ganska klart och tydligt? Dino har hoppat i sin hoppgunga, som han fick av sin fina Moster. Vi har firat Pappa, som är ung och fräsch och fortfarande behöver en dejt! Kom igen! Dino har haft en snygg outfit, samtidigt som han var en gladskit. Jag har dessutom fått klappat Idas elektroniska katt, tillsammans med Hugo. Låter inte allt det skoj, så säg!

Vi hann dessutom ha en liten tragedi. Ja. Eller tragedi var det nog inte egentligen, men Dino är lite dramatisk så han tyckte nog det. Han råkade nypa sig själv i läppen med napphållaren. Och helt olik all annan gråt, vart han hysterisk! Han var så ledsen att han knappt hämtade andan. Och till och med en liten tår pressade sig fram. Och det är nog dom gångerna jag känner mest att just jag är någons mamma. När jag plockar upp det där hysteriskt ledsna lilla knytet. Han borrar in sig mot min hals. Jag kramar om honom allt jag kan. Och det går över. Han hulkar någon gång, och sedan är han glad igen. Jag. Hans mamma. Lyckas göra honom glad, efter den stora personliga katastrofen - läppnyp. Precis lika lycklig som när han är en gladskit blir jag.

Over and out.