Nu, under min träningsvila, har jag upptäckt att det finns kvar i mig. Men motsatsen, i mitt huvud argumenteras det för träning. Jag får stålsätta mig för att inte göra dips när jag går nedför en smal trapp. Jag tänker "ska jag ändå ut och gå, så kan jag ju lix springa, ska jag ändå springa kan jag ju snöra på mig inlinesen". Och så fortsätter det. Skönt att hjärtat är med, även om huvudet kan vara realistiskt och säga: kroppen orkar inte.
2 kommentarer:
Hoppas du kryar på dig snart och får känna sig frisk, så du kan ta upp träningen på det sätt som du vill igen!
Jag var ute och sprang igår, och jag orkade springa hela sträckan! Kändes toppen! (fast benen var som gelé!):-)
Försöker strunta i vågen. Tycker att vågen säger ett, och kroppen ett annat. Och jag tycker att det kroppen säger känns bättre! ;-)
Kram/M
Bra jobbat M! Att springa är så fantastiskt när man kommer på det :) Sedan kan man variera det på så många sätt, distanser, intervaller och så vidare... :) Jag gläds med dig, att springa ger en endorfinkick som är svår att toppa :)
Jag tror säkert kroppen kommer att vara på G snart igen, lite vila har nog gjort susen :) Tack för omtanken, och kämpa på - bry dig inte om vågen, den rätar sig in i ledet så småningom! Det viktigaste är absolut hur kroppen känns, keep up the good work! :) Kram
Skicka en kommentar