Jag unnar mig mycket. Ganska ofta. Och tycker det är helt rätt dessutom. Men jag tänkte på det idag, när jag fick rymma hemifrån och sträcka ut benen i galopp - undrar om alla riktigt inser vad det är man äter. Jag minns första gången jag faktiskt läste en innehållsförteckning på en godispåse. Innan dess visste jag ju att det var mycket kalorier, men aldrig att det var så mycket. Att springa en mil gör knappt av med en chokladkaka. Och för en pizza måste du springa två mil minst. På två timmar. I ganska ansenlig hastighet. (det låter inte så mycket, men vänta bara - det är mycket!)
För mig vart det ganska slentrian, att äta precis vad jag ville. Jag uppskattade det inte ens särskilt mycket. Det var som att dricka vatten (förutom att jag inte gjorde det heller).
Numera äter jag godsakerna med en slags vördnad, med en medvetenhet. Fast jag äter dom fortfarande - men jag tänker efter en gång extra, om det verkligen, verkligen är något jag är sugen på.
Eller om det är bara för att.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar