För alla gratulationer och lyckönskningar - det värmer verkligen! Jag tror inte att detta kommer att bli den "vanliga" gravidbloggen man är van vid. Om jag försöker beskriva känslan blir det nog inte att det är "den största känslan i världen". Nja...inte heller att det är det mest naturliga. Även om det säkert är det. Men, det känns märkligt och alldeles för svårt att förstå. Att något inuti mig kan gäspa och sträcka på sig. För mig känns detta som Alien I, II eller någon av uppföljarna. Att något i min mage kan gäspa och sträcka på sig, men kommer snart, mycket snart att bryta sig ut genom min bröstkorg.
Fast lite vackert är det förstås.
Lille-Bebis kallas förresten för Dolph, inte för att vi vet att det är en kille utan just nu är Dolph ett unisex namn. Anledningen är ingen mindre att kvällen före jag tog graviditetstestet såg vi en lagomt dålig action med Dolph Lundgren. Jag retades med Herr Nilsson och sa att det blir namnet på vår förstfödde. Detta är dock inget ovanligt, hade vi misstänkt bebbe några veckor tidigare hade han/hon fått heta Ernst i 9 månader - eftersom vi då såg Ernst Kirchsteiger. Och jag kan ha dragit samma skämt även då om Davids förstfödde.
Over and out.
2 kommentarer:
Felicia var Hubert. Och det var en av mina dåvarande kollegor som kom med det namnet.
Snart kommer därför det att kännas som om din alien försöker ta alla genvägar ut ur din kropp som den kan komma på. Personligen tror jag att alla foster är män som vägrar fråga om vägen och att det är därför som det tar 10 månader för bebisen att ta sej ut.
Grattis från oss!!!:) / Thea, Emelie o Robert
Skicka en kommentar