Dino är ute och äter...

...första gången är det.

HAPPY HALLOWEEN!

Dino har fått sin första post!

Har han fått tag på mors kreditkort kanske? Hmm...

Jag kan inte fatta att jag beställde från Adlibris, men inte tog med denna bok. Vilken miss!

Jag skäms, och oroar mig. Något fruktansvärt. Jag förstår ju nu att det är kört för denna jul. Jag vet inte alls hur man binder granriskransar. Har ingen aning om vilka blommor som passar i ett jularrangemang. Jag kan inte baka eget knäckebröd. Men värst av allt, våran fritös är på tok för liten för ett vildsvin! Panik!

Jag är nog otacksam, men jag blev verkligen inte glad över att få ballonger på stan...

Allting känns så vasst nu...

En massa bilder på kameran försvann. Bara borta. Sedan hittade jag ett till album, tydligen när man har fler än 1000 bilder gör den ett nytt album.

Kanske dags att rensa? Men jag kan inte. Det finns inga misslyckade kort i min värld. Inte för att jag är en fantastisk fotograf - för det är jag inte. Men alla dessa kort när någon tittar bort. Någon gör en ful min. Någon blundar. Någon kommer för nära. Någon kommer för långt bort. Dom speglar livet. Inte alla dessa kort när alla tittar in i kameran och fyrar av underbara leenden. För, jag vet inte hur det funkar hos er - men i vår familj sitter vi inte alltid tjusigt uppradade. Crazy, jag vet.

Mannen sitter numera. Hela tiden. Överallt. Även på ställen där man förslagsvis ska ligga. Han har fått sin första pulka - och om mor hans hade varit smart, hade hon slagit in den. Och haft en julklapp klar. Men, är inte smart - men barnslig. Nog ska det kommas på fler julklappar. Vi har avklarat babysimmet, Dino fick ett diplom. Snön har kommit, ersatts av blixthalka, ersatts av slask och numera ersatts av...asfalt. Och nu är det dags för sängen igen. Vet ni hur fort tiden går? Inte jag heller, men mjölken går ut var och varannan dag. Helt plötsligt är det måndag, fastän det just var måndag. Och om mindre än två månader kommer tomten åter.

Ni vet dom där dagarna när allting går fel. Allt. Och vet ni hur tydligt det är när det vänder?

Den braiga tiden började med ett lönekuvert från jobbet. Hade allt fortfarande gått emot en, hade jag förmodligen varit återbetalningsskyldig - så jag kikade en extra gång för att kolla att det inte stod minus. Men, några kronor extra. Aldrig fel. Dessutom fick jag en plats till kvällens bodycombat.

Jag sa det ungefär 311 gånger förra månaden - "nu vänder det". Och inte gjorde det, det. Men. Nu vänder det.

Shit! Det kan gå vägen, det kan faktiskt göra det!

2 till som blir förkylda. 2 till som måste jobba extra. 2 till som hittar ett hästhuvud i sängen tillsammans med ett meddelande om att "avboka onsdagens träningspass, annars...". Det är inte omöjligt. Bara 2 till.

Den egentliga fin-tisdags-middagen!

Såhär lovande började middagen. Några sekunder senare fällde Dino en tår för att maten dröjt för länge, vilket i och för sig kunde avhjälpas ganska lätt. Dino vill ha tempo när han ska äta. Det ska slevas in - och hur mätt han än är på slutet fäller han alltid en liten tår (eller eventuellt bara en surläpp) för att maten tagit slut. Min mat svalnade, men var lika god ändå. Efter att Dino ätit klart, avnjöt jag min middag, tillsammans med lite försök till småprat. Hur har din dag varit? Vad vill du se på tv ikväll? Sedan fick han ett rån (vilket hjälpte mot mina skuldkänslor för att jag satt och åt, medans han såg ut som om han svalt). Rånet tappadet han bort, genom att klistra fast det på hakan i lite dreggel. Som den goda mor...äsch, vem försöker vi lura...som den mor han har, skrattade jag lite lätt åt honom. Lite stött tittade han tillbaka på mig, med ett smörgåsrån i ansiktet. Påminde honom om alla gånger han skrattat så han kiknat, under tiden jag tränat hemma-aerobis - innan jag gav honom rånet.

Och det var precis lika kaotiskt (och underbart) som det låter. Jag älskar mitt liv.

Vi firar att det är tisdag. Jag vet inte varför det skulle vara något särskilt, men vardagslyx är aldrig fel.

Jag ska ge er en exklusiv bakom kulisserna på den här bilden sen...

Det är en personlig katastrof. Eller. Det är värre än så. Det är en tragedi.

Jag bokade body combat för sent den här veckan. Tusan också. Eller, inte för att vara ett träningspass. Men för sent för att vara body combat, efter 15 timmar vart jag 4:de reserv. Hur kommer detta att bli, kommer jag inte att vara alldeles lugn och timid på torsdagen? Som ett lamm. Kommer jag vara som ett lejon? Fy tusan också.

Idag blir det babysim. Det är sista gången, och Dino ska få sitt diplom. Får se om vi ramar in det, och smäller upp det på väggen? Vad gör ni en underbar nästan-vinter-dag som denna?

Vitt pulver i en påse, i skötväskan ser ju aldrig bra ut...

Men det är bara baby semp - får bara hoppas att polisen tror mig! Nu drar vi till stan, lördagsmys!

Det sämsta med att handla saker på postorder.

Nu har ju inte jag testat handla så mycket mer än kläder, vissa andra har väl kanske erfarenhet av andra, större och mer komplicerade grejer. Typ postorderbrudar. Men. Detta gäller alltså kläder. Ni vet alla dom där miljonerna erbjudanden man får hem? Idag fick jag ett från Ellos. Yes, tänkte jag, för en gångs skull. Och denna gång var det INTE för att jag hade något att tända dagens brasa med, utan för att jag skulle vilja ha julgardiner till köket. Men, hur enkelt är det:

Men, dom där gardinerna var ju fina...
"erbjudandet gäller inte hemtextil, inomhusbelysning och mattor"

Jaha. Men. Kanske ska kolla om dom har fina träningskläder. Skulle ju inte skada...
"Erbjudandet gäller inte varumärken såsom Adidas, Puma, Nike o.s.v."

Nähä. Men den här tröjan var det ju bra pris på...
"Kan ej kombineras med andra erbjudanden eller rea"

"Vi har helgarderat oss, och du behöver inte oroa dig för att du ska hitta något du vill ha. Du har tur om du hittar något överhuvudtaget som passar in i våra snäva referensramar. Men, vi skickar med ett fult handduksset om du lyckas!"

Om det är något som kan muntra upp en är det snö.

Och en prommis. Och Kia. Och David och Dino förstås. Och fredagsmys. Och allt annat bra som finns!

Första snön.

(Ja, nu kanske ni tror att jag svamlar - men det har faktiskt inte snöat i Bureå än. Inte på Villavägen i alla fall!)

David har börjat jobba eftermiddag igen, det känns konstigt. Konstigt.

Förut var jag så van att han var borta på kvällarna, men - det var ju innan Dino fanns. Och då funkade det ju alldeles utmärkt, framför allt var han mer utvilad på helgerna. Det var det absolut bästa. Men nu. Det känns lite konstigt, lite utelämnat. Och vi saknar Pappa. Och jag som hade vant mig vid vissa rutiner, mest min Kia-prommis efter att Dino har gått och lagt sig. Nu blir ju det lite knepigt. Men, allt löser sig (sa kärringen som sket i vasken) - vi får helt enkelt komma på nya rutiner.

Nä hörrni. Det luktar skumt i Dinos bralla. Inte för att han vill låtsas om det, han vill fortsätta sitta i sin mammas knä. Titta på facebook. Lyssna på Kings of Leon och hoppa ikapp. Utbrista i glädjetjut ibland.

Over and out.

6 månader blir han idag. Och jag har två stora frågor, vart tar tiden vägen? Och kommer den alltid att rusa på så fort från och med nu?

Du är mammas lilla hjärta, och du förgyller mitt och hela våran familjs liv. Sedan den dagen du kom till oss, har inte en enda dag varit innehållslös. Att se dig upptäcka livet, dina händer, dina fötter och mammas näsa - allt det har gett mig en ny respekt för livet. Du är det bästa som har hänt oss, och vi älskar dig så ofantligt mycket. Tack för dom första 6, underbara månaderna.

Men nu måste tiden faktiskt sakta ner. Den kan inte alltid gå såhär fort, och på ett sätt känns det som igår jag låg på BB - nyförlöst. På ett annat sätt känns det som om Dino varit med oss för alltid.

Over and out.

Men vilken tur att jag har mina två hjälpredor!

Den ena gör pruttljud med munnen samtidigt som han kör in i mig. Den andra hoppas mest på att något ska ramla ner. Ovärderligt.

Vissa dagar händer det mindre än andra. Det här är en sådan. Och hur upphetsad blir man av att läsa att vi handlat mjölk?

Nä, ingen som kissade ner sig över det. Idag blir det pannkaka, nu då? Nä. Jag säger då det, det blir inte mer spännande!

Ikväll fick jag nog stryk av min låtsas-motståndare. Jag är lycklig, men känner mig som 80 år. Vart är rullatorn?

Idag har vi haft ett mammafika på en måndag. EN MÅNDAG. Det är som att äta tacos mitt i veckan. Men, det fanns en god anledning eftersom Monika snart fyller 30. Det bjöds på smörgåstårta, tjatter, lite djupare diskussioner, lite inte så djupa diskussioner. Sedan lite mer tjatter, och till och med en fantasikittlande roman figurerade i sammanhanget Det är min mammagrupp det! Det är ett sådant härligt gäng, att jag känner mig lyckligt lottad att få hänga med dom.

Vilken snygging. Body kommer från Tradera. Byxorna kommer från Åhlens. Ena sockan kommer från Lindex. Och den andra från Tradera. Det syntes väldans tydligt i blixten att han hade två olika, men - något är det väl bra för. Till exempel om han skulle få för sig att köra bil, enklare att komma ihåg höger och vänster.

Nä. Nu tänker jag minsann sova. Kl är 23.53. Och om 7 minuter tänker jag ligga och dreggla i sängen.

Over and out.

Jag funderade över hur mycket eldkraft det skulle krävas för att råna Statoil. Men, så gick jag ut och gick istället...

Men tusan, vad gott det skulle vara med en cola. Förstå om dom BLIR rånade nu, då åker jag i finkan. Utan rättegång.

Om två dagar blir han 6 månader gammal. Och nu sitter han själv. För det mesta...

Ikväll har vi försökt ta familjeporträtt. Och, det gick väl sådär. Såhär ser statistiken ut.

På 97% av korten, ser minst en (oftast fler) inte riktigt kloka ut.

På 43% av korten gör en av modellerna något dumt. Låter långa salivsträngar hänga ner på golvet, kräks och rycker varandra i håret. Ja. Och Dino gjorde ju en del grejer också.

På 29% av korten blinkar minst en person.

På 67% av korten, ser minst en person ut som att denna använder olagliga substanser.

Men det vart väl något fint kort, säkert tre. Eller två i alla fall.

Nu är godislördagen slut, och imorgon börjar sockerabstinens-söndagen. Söndag till torsdag brukar jag ifrågasätta om det verkligen är värt att äta godis en dag. Och fredag är det, det enda jag tjatar om. Imorgon är det godis, skanderar jag ut till världen. Det är bara att inse det. Jag kommer aldrig kunna sluta med godislördagar.

Hur vet man förresten att man träffat sin själsfrände? Idag i bilen frågade jag David: "vet du vad jag längtar efter?" "Julen." svarar han, sedan frågar han om han hade fel eftersom jag vart så tyst. "Nä." svarar jag. "Hur kunde du veta att jag skulle säga det?" frågar jag sen. "Du brukar börja med det vid den här tiden på året".

Ibland känner han mig bättre, än jag känner mig själv. Eller i alla fall precis lika bra.

Over and out.

Dagens fråga: vart är Dino? På havets botten?

NEJ. Han har ju klappat fiskarna på djuraffären!

Nu har vi godis och film, och snart är vi hemma! Låt myslördagen börja!

...

Jag var så nöjd med Dinos fredags-mys-kvälls-outfit. Sedan fick han kyckling, ris och grönsaker till middag.

Nu ser jag ju på bilden, och tänker att det inte ser så farligt ut. Men. Nedanför haklappen och under den, var det lika mycket som på den. Dessutom under högra armen, hade han en extra måltid inkletat i tygfibrerna. Till och med i håret hade han kletat in mat, vilket är en bedrift eftersom det inte är överdrivet mycket hår. Min lilla SkallePer.

Och jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det, fredagsmys är trevligt. Men lördagsmys, det ser jag riktigt fram emot. Imorgon ska vi handla lite lördagsgodis, ja...och äta det. Hur kan det inte låta som en underbar dag? (Jag skojar egentligen Agneta. Godis är djävulens påfund, och inte alls gott. Usch och blä och fy!!! Lycka till med godisuppehållet, kom inte hit imorgon mellan 20-22. Jag kommer inte kunna prata för allt godis i munnen...)

Over and out.

Boys will be boys...

...

Vissa morgnar känner jag mig lite gammal. Och jag vet inte varför.

Men snart ska jag ta en långsam promenad in till samhället, och handla. Och sedan på apoteket. Sedan ska jag hem och elda upp ordentligt i pannan. Och städa.

Men jag kom på det. Precis samma sak gör alla damer över 70 idag. Min farmor skulle nog ha gjort detta om hon levde fortfarande, hon städade alltid på fredagar. Men när jag har gjort det där, ska jag nog mysa i soffan med mitt lilltroll och sedan laga tacos till middag. Det gör nästan inga gamlingar, va?! Håll med nu bara för att vara snälla.

Over and out.

Sitter och kollar igenom gamla bilder, egentligen helt utan anledning. Men ibland fastnar man bara i det som vart.

Hittade igen bilder från lägenheten. Bilder från roliga fester. Bilder med nära och kära. Bilder på Davids fina tavlor han målat. Bilder från somrar och bilder från jular. Ja. Och bland en massa Kisen-bilder, hittade jag igen dessa klassiska.

Inget mammafika idag. Vi har gjort en "Stockholmare" och blivit överraskad att snön faktiskt kommer VARJE år.

Inga vinterdäck. Stormbyar i vad som verkar vara ljusets hastighet. Och ja. SNÖ. Så, det blir en hemmadag för oss. Tyvärr. Jag ser alltid lika mycket fram emot mammafikat, men det är tur det kommer fler torsdagar. Så. Idag blir det nog en film i soffan. Jag ska elda så det blir riktigt varmt och mysigt. Och, sen får vi se vart dagen bär oss.

Jag har en till lista att presentera, jag kom på den igår när jag var och tränade! Onsdagkvällarna är verkligen underbara, och idag är jag riktigt mör. Aldrig förr har jag älskat att träna så mycket, och imorse vart jag extra glad eftersom jag tog på mig ett par jeans jag inte använt sedan... Ja, sedan Idas inflyttningsfest i Ursviken. När var den Ida? Och dom passade! Som smäck. Ja, här kommer i alla fall listan:

TOPP 3 SÄTT ATT SE ATT JAG ÄR EN SMÅBARNSMORSA PÅ FRISKVÅRDSKOMPANIET!

(Obs! Följande är verkligen sant, det var så. På riktigt.)

1. I min väska finns det blöjor, våtservetter och diverse leksaker. Dessutom finns det ett extra ombyte, och det i sig är väl inte unikt. Men mitt är i storlek 62/68.

2. På mina träningskläder, på axlarna - där dom flesta har...ingenting. Har jag bebiskräks.

3. När jag fyller vattenflaskan, och varje gång jag dricker. Tar jag mitt pekfinger. Sätter det över drickeshålet och skakar flaskan ordentligt.

David kallade mig miljöskadad när jag kom hem, och det har han nog rätt i.

Over and out.

God morgon världen! Vi har mysmorgon vi, jag och min kompis; Hopp och Studs!

Snart så drar vi på mammafika och ja, får se när vi kommer hem! Ha en bra dag!

Om 55 minuter kommer jag vara en avsevärt bättre människa, mamma och sambo. Det längtar jag efter!

...

Åh nej! Pojken har inga armar! Ja ja, jag tycker om dig ändå.

Och när du föreläser land och rike runt, om hur du kör bil med fötterna så ska jag följa med dig och vara så stolt. Och sen ska jag börja köpa dom där julkorten man alltid får erbjudande om. Dom som folk har ritat med tårna. Men lika glad är han för det, men gladast är nog Morsan. Som hittade igen hans armar efter bara ett litet tag.

Jag tänkte testa en ny taktik idag, på 31 minuter tänkte jag bjuda Dino på en underbar lunch. Och sedan ta med honom ut på en promenad, förhoppningsvis ska han sova gott då. Och inte behöva vakna vrålhungrig. Nu gäller det bara att hålla mannen vaken i 31 minuter. Han ligger och gäspar bredvid mig.

Sen får vi se vad dagen har att erbjuda. Jag vet att den har lite träning ikväll i alla fall. Jag längtar vansinnigt mycket. Jag vill iväg och boxas lite, och jag vet att jag kommer vara en bättre mamma kl 21.00 när jag kommer hem ikväll.

Over and out.

Käre mobil.

Du har just räddat ditt arsle. Och det var i sista sekunden.

Vi försöker igen.

men tror vi att det går? Inte mycket...

Helt plötsligt har mobilen bestämt sig för att funka.

Det kommer aldrig att ske igen, att jag lyckades med konststycket att hota något föremål till att lyda mig. Nu undrar jag bara varför det inte funkar att uppdatera bloggen.

1. Jag tar ett helt innehållslöst kort, första gången på falukorven som skulle ätas till middag. Sedan på datorn. Och slutligen på Dino när han sover.

2. Jag trycker på "jag vill blogga om det här". För det vill jag.

3. Jag får upp en liten sida där jag får skriva in en rubrik och en liten text. Sedan trycker jag på spara.

4. Den säger att den ansluter, och slutligen får jag ett meddelande att inlägget har publicerats. Men det kommer aldrig, och till slut får jag ett tomt sms. Det är allt.

Så svara nu. Vad göra jag för fel?

Kan det vara så att internet på mobilen funkar?

Första gången jag lyckats hota något till att lyda mig. Sista gången med. Dino bubben är trött, bara till allmän vetskap.

Är det verkligen så, att det inte finns dåligt väder - bara dåliga kläder?

I så fall har då jag inga bra kläder hemma ikväll! Jag hade tänkt gå en kvällsprommis med Kia efter att lilleman somnat så sött. Men under tiden jag nattade honom, hörde jag helvetet braka lös utanför fönstret. Och nu blåser det, regnar och vissa säger till och med att det snöar.

Visst är det mysigt?! Snö. Äntligen.

Jag har då inte tillräckligt bra kläder för att ta itu med det där ovädret!

För övrigt har jag funderat på om jag inte borde skaffa mig en bättre mobil i framtiden. Det skulle vara roligt med en mobbe som hade internet och INTE hade grava samarbetssvårigheter. Men. Den går ju ringa med. Än så länge. Om jag hade en mobil med internet skulle jag kunna ta kort, och skriva direkt på bloggen direkt alla dessa roliga saker händer. Nu hinner jag glömma bort dom istället. Jag skulle kunna bli en ny Blondinbella. Jag skulle kalla mig Brunettsara. Och bli känd. Sedan skulle jag nog inte tycka om att vara känd, och klädsamt dra mig undan för ett stillsamt liv i skymundan.

Ja. Allt detta svammel har egentligen bara ett mål. Att fördriva tiden såpass länge att stormen utanför upphör. Eller att Kia glömmer bort att jag sa ordet "prommis" till henne. Eller tills dess att jag somnar framför datorn. Får se vilket som kommer först, jag gissar nummer 3.

Over and out.

Min granne är rolig han.

Ibland säger han såna där vansinniga grejer, och jag slutar lyssna på resten av samtalet. Upprepar den där enda frasen i huvudet, för att komma ihåg den till senare. Idag skulle han berätta hur han hade varit inne på något lite skattekontor, någon annanstans än Skellefteå.

- Ja, du vet. Då kommer jag in... säger han.
- Ja? Och sen då, säger jag spänt och väntar på fortsättningen.
- Men inte en människa där inne. Bara två kärringar som sitter där!

Nä. För det är ju inte människor. Alls.

Just nu känner jag mig mör. Inte sådär hängmörad, utan med en sån där klubba. Jag har gått imorse. Hemmatränat. Och sedan gått en långpromenad till lekparken. Dino älskade den där ligg-gungan dom har. Och inte mindre än tre gånger åkte vi i rutschkanan! Nu hoppas jag att David kommer hem snart.

Over and out.

Jag har åkt dit på en bloggtorka. Jag funderar och funderar över vad jag ska skriva.

Och tro nu inte att jag har glömt att skriva. Nä. Inuti mitt huvud snurrar dessa tankar:

Ska jag kanske skriva det där om benen? Ja, haha. Det var ju roligt. Eller nja.

Eller kanske det där som Ida sa, som var så bra? Ja. Nä.

Ska jag sjunka till ett nytt lågvattenmärke - och skriva om en till myskväll? Ska jag? Ska jag? Nä. Kan inte.

Eller att Dino sa mamma för första gången? Men. Det är ju inte ens sant.

Eller kanske ett riktigt djupt inlägg? Känner mig ungefär lika djup som en barnpool just nu.

...Därför blir det bilder. Bilder. Och en hel massa bilder.

Men nu är det väl ganska klart och tydligt? Dino har hoppat i sin hoppgunga, som han fick av sin fina Moster. Vi har firat Pappa, som är ung och fräsch och fortfarande behöver en dejt! Kom igen! Dino har haft en snygg outfit, samtidigt som han var en gladskit. Jag har dessutom fått klappat Idas elektroniska katt, tillsammans med Hugo. Låter inte allt det skoj, så säg!

Vi hann dessutom ha en liten tragedi. Ja. Eller tragedi var det nog inte egentligen, men Dino är lite dramatisk så han tyckte nog det. Han råkade nypa sig själv i läppen med napphållaren. Och helt olik all annan gråt, vart han hysterisk! Han var så ledsen att han knappt hämtade andan. Och till och med en liten tår pressade sig fram. Och det är nog dom gångerna jag känner mest att just jag är någons mamma. När jag plockar upp det där hysteriskt ledsna lilla knytet. Han borrar in sig mot min hals. Jag kramar om honom allt jag kan. Och det går över. Han hulkar någon gång, och sedan är han glad igen. Jag. Hans mamma. Lyckas göra honom glad, efter den stora personliga katastrofen - läppnyp. Precis lika lycklig som när han är en gladskit blir jag.

Over and out.