Uppdatering om dagis. Och om impulsiva beslut.

Nu är den inskickad, dagis-ansökan. Bara sådär. Jag funderade lite. Och lät mig förföras av olika dagis beskrivning. Sedan hade jag en lång högläsning för David, från alla dagis-hemsidor jag övervägt. Vi fastnade båda för samma, även om det nog var lite tradigt för honom att lyssna på verksamhetsplaner, och veckoplaneringar. Så. Nu är det bara att hålla tummarna att vi får vårat förstahandsval. Eller andra. Eller tredje. Eller sjunde. Eller ett dagis i Bureå.

Dessutom ska jag försöka förtränga att det där dagiset som låter lite som himmelriket på deras hemsida, inte bara ligger mitt bland all trafik...utan även vid älven. Blir flytväst varje dag.

Och jag vet att det egentligen inte heter dagis. Men ni måste förstå. Jag är 24 år. I min värld är man liten och går på dagis. Man blir typ sex och går på förskola. Jag försöker säga och skriva förskola, men varenda gång får jag en ålderskris och börjar hyperventilera.

Jag?

Som är så ung?

Skulle jag ha en son som går på förskola?

Nä. Han går på dagis.

Nu tänker jag ta en tidig kväll. Om...3 (!) minuter tänker jag och Harry Hole krypa till sängs. Har ni läst dom böckerna än? Det borde ni fortfarande.

Jag har blivit en mes. En mesig mes. Den mesigaste mesen ni mött. Eller så har jag bara blivit mamma.

Jag sitter och kollar igenom dagis för Dinos (numera eventuella) dagisstart till hösten. Först var jag ganska säker på att jag skulle välja dagiset närmast oss. Det verkade enklast helt enkelt. Sedan läste jag ju faktiskt om dagisen, och nu försöker dom med ljuva ord och underbara löften vinna över mitt barn.

Och jag läser. Och läser. Och inser att det blir nog inget dagis.

"Nattugglans dagis ligger naturskönt vid Skellefteå Älv". Hallå? Drunkningsrisk? Skulle inte tro det. Varför inte bara skriva att personalen är utbildade och rehabiliterade pedofiler, och att barnen får äta glaskross till lunch.

"Myggans förskola ligger centralt i Bureå" Och det är väl okej. Antar jag. Men dom "vardagstraskar" överallt. För att lära barnen sunda vanor. Bra. Än så länge. Men. Väger de sunda vanorna upp för den uppenbara dödsrisken när man släpper ju 20-nånting barn i trafiken. Varför inte bara låta Dino köra dit själv. Förjädra smidigt.

Nä. Han får nog vara hemma med Mamma. Få se nu, om jag tar en tredjedels-dag i veckan...eller säg månaden förresten...

(Okej. Jag är inte fullt så hysterisk. Men det är - tyvärr - banne mig inte långt ifrån.)

Skyndar mig, och kastar upp ett inlägg. Bara för att säga, vi lever eller något.

För det gör vi verkligen. Och vi har haft en godisfylld, supermysig helg. Vet ni vad jag älskar mest på helgen? Lördagssubban i soffan, framför tv:n. Och nu pratar jag ju inte om mig, utan om min älskade Subway! (Men det hade kunnat vara jag)

Jag kom till en djup insikt i lördags, när jag var på Bodycombat. Dino har vaknat tidigare, och tidigare. Vilket inte gör så mycket - om jag hade vett att lägga mig. Dessutom är tiden med honom...intensiv? På sistonde somnar jag med boken i ansiktet på kvällen. Och jag är aldrig utvilad när jag vaknar på morgonen. Jag har aldrig aptit, och jag känner mig aldrig hungrig. Och på något konstigt vis går tröttheten före den icke-existerande hungern, vilket gör att det enda jag suktar efter är sådant som ger snabb energi. (Och några klunkar Cola light till frukost är väl inte att sträva efter) Det kan gå alldeles för länge innan jag äter något, eller så kan jag äta alldeles för mycket en annan gång. Och äta fel.

Det duger inte längre. Jag vill må så där bra igen, och att kroppen ska må sådär bra. Så. Jag avbokade träningen igår och idag, och kanske även på onsdag. Jag måste komma tillbaka till grunden, för träningen ger inget just nu. Jag känner mig bara orkeslös. Men senast lördag är det business as usual igen. Och tills dess ska jag klura ut dom andra pusselbitarna, och ta en massa promenader i det vackra vädret.

Vi har haft en underbar eftermiddag, och allt jag har att visa upp för er är en suddig bild av en kille i badbyxor.

Kameran ville inte hitta fokus, och man kan liksom inte ta hur många bilder som helst i damernas omklädningsrum innan någon kommer bli förbannad.

Vi har varit på barnens hus, och handlat en massa - inte så nödvändiga saker - bland annat Dinos första mobiltelefon. Jag vet, det ska börjas i tid. För 69 kronor köpte jag mig 20 minuters lugn och ro när jag kom hem. Det kanske låter ovärt, men - vänta bara. En dag förstår ni.

Sedan tog vi en tur till Eddahallen. Mannen har plaskat, glädjetjutit, kallsupit och varmsupit tills orken tog slut. Då åt vi en romantisk middag för två, samtidigt som vi blickade ut över simbassängen. Och med vagnen som Dino fick av min träningskamrat Ann, är ju badet en lätt match! Nu behöver jag inte jaga honom när han påklädd springer in i duschen längre...

Det kommer kanske inte som en överraskning, att dagen varit - just det - MYSIG.

Idag är en sådan dag.

Jag känner mig som en sur-morsa. Mest för att det enda jag säger är "Nej, nej, nej". Det har gått så långt att Dino fått någon slags pre-pubertal kris och bara springer omkring i en cirkel och ropar "NÄJ, NÄJ, NÄJ". (Ja nu vet ju inte jag hur ni var i puberteten - men jag var väl ungefär så...)

Så nu kastar vi alla måste åt sidan.

Hyllar spontaniteten.

Och har en Mamma-Dino-dag. Och jag ska bara säga ja, ja, ja...resten av dagen.

Nu drar vi. Någonstans. Och gör...någonting.

Vi behöver nog mer leksaker. Det är lösningen på allt.

Tidigare kunde man plocka fram Dinos lilla leksakslåda, och faktiskt få något gjort. Lite mindre vettiga saker - som att uppdatera bloggen - och lite mer vettiga saker - som att plocka bort middagen från i söndags. Men si, den gubben går inte längre. Nu plockar Mamma fram lådan. Och gossen styr istället kosan mot Pappas inspelningsbara box, eller all annan spännande elektronik som man inte får pilla på.

Nu har jag plockat fram några av mina gamla leksaker. Bland annat en sån där med knappar, och så hoppar det upp djur.

Den räckte ett halvt inlägg.

Nu har jag två plastkossor på mig att skriva resten. Mission impossible.

Så. Det blir att införskaffa lite hjärndöda leksaker. Saker som låter. Blinkar. Är plastiga. Och inte går sönder för att en 10-månaders kille kastar omkring dem. (Det kommer bara inte upp så mycket när man söker på "hjärndöda leksaker" på blocket. Blir nog en tur till barnens i helgen...)

Jag älskar att hm säljer kavajer för 199 kr. Då kan ju till och med sunkiga mammor som jag ha den.

För 199 kronor gör det ju inget om man smutsar ner den...

Ibland är jag världens sämsta bloggerska. Jag vet det, och är den första att säga det, så behöver ingen annan göra det.

Blondinbella skulle aldrig skippa skriva ett inlägg, till föremån för en tupplur. En lång tupplur tillsammans med världens snyggaste tio-månaders-kille, som är alldeles varm och go - och somnar på ett kick när man kramar honom riktigt hårt.

Psycho-Zyto skulle aldrig skippa bloggandet för att istället spela en rafflande omgång hand-fot-boll i köket.

(Ingen av dom skulle heller gå till Konsum i mjukisbyxor. Och det har jag gjort två gånger...idag...)

Men vad kan jag säga, det är det som gör dem till professionella bloggare - och mig till...mig?

Så idag har vi tagit världens gosigaste tupplur. Lagat till en megasats med köttsoppa. Dino har varit hos farmor och farfar, och jag har tränat. Ganska skönt upplägg om jag får säga det själv.

Men då åter till denna rafflande sport, hand-fot-boll som Dino egenhändigt uppfunnit. Jag har studerat honom nu, och tror mig veta reglerna. Tungan ska hänga ute. Man är...en(?) spelare. Man får använda fötter, händer, rumpa, huvud eller i princip vilken kroppsdel som helst för att förflytta bollen. Pluspoäng om man tar upp den ibland och tuggar på den. Extra pluspoäng om man dessutom håller den i munnen samtidigt som man springer omkring. Mål gör man i Kias matskål. Fast efter man har gjort mål måste man tydligen skynda sig att ta upp bollen och kasta iväg skålen. Anledningen till, det mesta av det här, är okänt...

Tror att den här bilden ska ramas in, och ställas bredvid sängen. Så man vaknar med ett stort leende varje dag.

Dino har upptäckt sin tunga idag. Och ända sedan han upptäckt den, har tungan varit mer på utsidan än insidan. Jag har fått mig ett och annat skratt, och även ett par fotografier.

Nä. Det här duger inte. 18.30 betyder gröt.

Inatt drömde jag att Dino ställde sig upp och sprang. Sedan bloggade jag även om det i drömmen.

Men då var vi plötsligt på en buss istället, jag tror vi skulle till Umeå av okänd anledning. Precis när bussen skulle fara såg jag Dinos fina napp ligga kvar i snön. Jag skrek och skrek åt busschauffören, men han lyssnade inte.

Men. Ibland är det inte konstigt att man inte är helt utvilad när man vaknar.

Sedan ska jag och Dino roadtripa till Orrliden. För ett, inte så långt, men säkert intensivt besök. Det blir så när man ska pricka in sovningar och mat och gröt. Det är inte optimalt, men man gör sitt bästa. Right?

Dino sover - och jag har sett Big Brother.

Och när det inte kom ett endaste knyst från övervåningen, kastades jag tillbaka i tiden. Kände mig som 17 när jag satt och tittade.

Tills jag såg att jag var mycket äldre än dom flesta.

Och började känna en viss irritation när någon för sjuttioelfte gången sa "himmel" eller "Oh my GOD!".

Och att "Jag ser fram emot att...(tankepaus) att feeeeeeeesta...hihi" var den vanligaste meningen. Jobbigt. För dom.

Och försöker se det originella med att ta in en norrlänning med hjärnblödning, när tjejen bredvid verkar lida av någon mycket allvarligare åkomma - avsaknad av hjärna. (Note to self: Kolla upp Dinos lärare innan han börjar i skolan...)


Nja. Kanske måste kolla när antikrundan går istället. Uppenbarligen är jag för gammal för det där. Men hjärndött - det är det.

Fjärrkontrollen till tv:n må ha haft nio liv. Men nu verkar dom vara slut.

Jag har prövat byta batterier. Slå den lite mer. Låta den torka länge, med tanke på att den var lite...hrmmm...slemmig. Men inget. Den funkar inte. Hurså? Vem som är skyldig? Jo. Men det ska jag säga er....

Och vi som hade tänkt göra detta ikväll...

Men. Problem är till för att lösas. Och, min kära pappa hade en universalkontroll över - som vi kunde få. Så torkar slemmet inte magiskt upp nu - så blir det en kvällstur till Stackis.

Idag har jag dessutom hunnit vara på bodypump och spinning. Det är konstigt det där. På morgonen var kroppen ofantligt seg efter passen igår. Enda anledningen till att jag for, var att det var för sent att avboka. Men ändå går det bätte än någonsin när man väl är där - ingen logik. Överhuvutaget...

Ett litet tv-tips till alla hjärnor på högvarv därute.

Jag älskar program som inte kräver att man tänker. Man sitter med munnen vidöppen. Blicken färst på tv:n. Men fastän man tittar, så håller hjärnan på att ladda upp sig - för man behöver inte använda den när man tittar. Exempel på dessa program är: ett vänner avsnitt du sett minst sju gånger, 2 1/2 men, ALLA program på MTV och ja...ni fattar. Riktigt hjärndöda program ska det vara.



Och nu kommer det hjärndödaste, av de hjärndöda programmen tillbaka...





Klockan 21.00 på TV11. Men, här spelar jag in det istället - eftersom Davids ansikte antog en mycket märklig, blek nyans när jag berättade att en ny säsong skulle starta. Så imorgon, runt 20.00 kommer min hjärna checka ut - då blir det en helkväll.

Nu är allt som vanligt igen! Skööööööönt.

Mannen sov så bra borta - vilket känns bra för mammahjärtat. Men. Det känns ännu bättre i mammahjärtat att ha honom hemma igen. Så imorse när jag hörde hans ljuva stämma - studsade jag upp ur sängen. Vi steg upp och tog en flarra framför svampbob! Mys!

Business as usual alltså. Vilket även betyder att alla stolsdynor ligger på golvet. Mina sockar ligger i toan. Kias matskål ligger...någonstans...jag hittar den nog snart. Min mobil ligger i en slempöl. Och Dinos leksaker ligger...överallt.

Och fastän sovmorgon. Frukost i lugn och ro. MTV på ljusan dagen. Fastän allt det där låter som en dröm - så är det här så himla mycket bättre. Jag vet inte hur. Eller varför. Men så är det. Jag har nog blivit lite knäpp.

Fastän jag inte hann läsa Elins kommentar innan jag for, så gjorde jag precis som du sa.

Sex minuter i fyra satt jag på en buss upp till stan. Då var Dino hos sin farmor och farfar, och lekte säkert för fullt redan. Jag mötte Carolin på hennes hotellrum på statt (inte scandic!) och snart mötte fler arbetskamrater upp. Vi gick ner till Johanna i parken där det serverades trängsel och välkomstdrink. Och senare även en bit mat. Vi tittade på underhållningen, åt och skrattade. Drack en bacardi eller fyra. Och även en och en annan cider slank ner.

Men slutsatsen blir - det var trevligt! Dock har allt sådant där satts i perspektiv. Jag minns det som mycket roligare att vara lullig. Jag minns det som mycket roligare att ligga länge i sängen på morgonen. Och nu längtar jag efter mannen - så nu blir det att Dino-säkra huset, och hämta hem gossen. Gud vad jag ska krama honom.

Ni får inga pinsamma festbilder, däremot får ni lite före-bilder. Jag var smart och tog på mig allt för att kunna visa er (exklusiva bilder!) och sedan snabbt av med dem, och på med en slit-och-släng-tröja. På det viset lyckades jag kollra bort alla snor och matfläckar, och faktiskt vara hel och ren en kväll!

En av de bästa stunderna på kvällen! Mommy-hormones!

Okej! Här är mitt dilemma, säg nu hur jag ska göra - så att jag slipper bestämma själv.

Imorgon så är det ju klinikfesten (om ni tycker att jag tjatar om det, så är det för...att jag faktiskt gör det. Tjatar alltså). Det ska kläs upp sig. Det ska intas alkoholhaltiga drycker. Och ni kanske inte tycker att det här är en big deal. Men sedan sommaren 2009 har jag luktat på en bacardi, och smuttat i mig 1,5 glas champagne (givetvis var ju luktandet när jag var gravid, och smuttandet efter jag hade ammat klart. Det är ju inte varje dag ens svärmor fyller jämt) Ja. Här är dilemmat.

Halva jag vill fara på festen. Dricka måttligt, och sluta dricka klockan 21.00. Så att jag är körbar på morgonen (09.00), och kan fara på träningspasset jag bokat in. Bara för att det är så himla kul.

Den andra halvan vill hänga på låset för att ta sig in, redan lullig. Sedan hänga på låset så att dom inte ska kunna stänga. Fara hem. Sova länge, och sedan ligga kvar i sängen länge. Utan någon som försöker peta mig i munnen. I ögat. Och sedan försöker smita upp, och vill att man ska jaga honom. (Ni förstår väl att jag menar David. Nä.) Sedan slappa i soffan ett tag. Äta frukost. Hämta mannen i lugn och ro, och även hämta en pizza samtidigt.

Nya jag vill verkligen spendera den barnfria dagen på Friskvårds. Medan mitt gamla jag tycker att jag faktiskt har ett bodycombat pass inbokat till onsdagen, och vem vet när nästa fest blir! Bara för en dag liksom.

Så. Hjälp. Vad ska jag göra.

Dino når riktigt högt nu. Vilket leder till oanade möjligheter, vad gäller stökighet.

Numera kan han även få ner saker från köksbänkarna. Uppskattat.

Vet ni förresten vad som händer om man får ett tillfälligt ica-kort. Fyller i det som ska fyllas i. Glömmer bort att lämna in, så man kan få sitt riktiga. Och sedan handlar ett helt år på Ica Maxi, innan alla kort blir avstulna - och man får tummen ur och lämnar in papperet. Ett år efter man skrev det. Då får man ett riktigt kort - och en värdecheck på ett helt års handling.

Inte helt fel... Nu kommer jag ju bli besviken nästan månad när jag får en check på 25 kronor.

Jag är så less på folk som strular med tradera.

Då och då, tänker jag att jag ska sälja lite saker. Gamla kläder, och lite av Dinos gamla kläder. Varje gång tänker jag - aldrig igen! Ja. Och sedan glömmer jag det till slut. Så nu är jag där igen. Folk betalar inte. Hör inte av sig. Försöker förhandla om frakt när auktionen är slut. Och när allt är skickat, och klart - då har man fortfarande kvar att oroa sig för om dom ens tyckte om kläderna.

Gah! Aldrig igen.

Idag blir det att träffa föräldragruppen. Muchos trevligt. Och sedan iväg och handla, jag har även lite funderingar angående helgen. Kan inte riktigt bestämma mig, och jag tror jag behöver en spark därbak av er - för att kunna bestämma mig. Jag återkommer!

Ha en bra dag!

(Okej. Jag är en idiot som skriver detta här, nu kommer ju folk inte titta på annat.)

Ibland får jag, inte så värst ljusa ideér. Som igår, när jag tittade på min förvuxna lugg, och tänkte på min fantastiska frisör Emelie. Jag tänkte på att den borde klippas. Sedan tänkte jag på hur preggo Emelie var, så då ville jag inte störa henne med en sådan petitess som min förvuxna lugg.



Så jag skred till verket, med Dinos nagelsax.



Hela tiden försökte jag vara hoppfull. "Det ser inte så tokigt ut"..."Det är väl rätt så rakt i alla fall"..."Hår hinner ju växa ganska mycket på 3 dagar!"..."Man kan fixa mycket med hårsprej nuförtiden"..."Om jag lägger håret såhär, och lutar huvudet åt vänster, och sedan står så hela kvällen - då blir det bra". När jag var klar, intalade jag mig själv att det inte var så stor skillnad. Jag tänkte att jag skulle gå och säga godnatt till David. Och om han inte märkte något, då var det bara jag som inbillade mig... Givetvis märkte han det, innan jag ens hade kommit till Gooo...

And to be honest. Jag ser ut lite som Jim Carrey i Dum & Dummare. (Och nu kommer jag få höra detta på klinikfesten, bara för att jag skrev det. Smart Sara...)

Vad har jag lärt mig av detta? Nästa gång ringer jag dig Emelie, om du så är på förlossningsrummet, så ringer jag och testar i alla fall....!

Jamen just ja!

Det glömde jag ju skriva! Mannen vägde 10665 gram och var 77 cm lång!

GAH! Det enda irritationsmomentet i mitt liv.

En ledtråd. Det har tre bokstäver, och ser alltid till att man får en tid när minst vill ha det. Precis...

Idag var det äntligen dags igen. Vi hade en tid där, klockan 11.

10.22 skickar jag ett sms till Jenny. Ser samtidigt att ingen ringt, och att jag har lite batteri.

10.43 ringer det i Davids mobil. Min är då död, och har varit det i okänd tid - men tidigast att den dog 10.23. Fakta. Det är våran BVC-sköterska som ringer, först frågar hon om jag tänkt komma idag. Well of course. Sedan säger hon att hon har försökt ringa mig, eftersom dom har fått en massa avbokningar, och hade velat att jag kom 10.30 istället (framförhållning. Hallå?). Jag säger att vi håller just på att klä på oss, och kan komma om någon minut. Då undrar hon istället om jag kan komma 13.30.

Så. Bilen är ute ur garaget, och står på tomgång på uppfarten. Det är -25 ute, och den har väl just blivit varm. Dino är timad och sitter dessutom påklädd i hallen. Så nja. Jag förklarar det vänligt för henne, och undrar om det inte ändå går bra att komma den tiden jag har?

Jaha ja. Ja, ja. Jamen, kom då, svarar hon surt.

Öh...jaha. Tack så mycket. Att jag får komma på min tid.

13 minuter får vi vara därinne. Sedan skyndar hon sig att avsluta, och tiomånaderskontrollen som jag trodde skulle vara seriös? Den bestod i att han fick försöka plocka upp ett gem från golvet. That´s it. (Men hon frågade i alla fall inte om jag ammade fortfarande.)

Men alltså. Väga och mäta kan ju jag göra hemma, det känns lite ovärt det där.

Söndagens fika i Renbergs tog en mycket intressant vändning. Jag borde ha förstått det.

"Ska du och träna ikväll"?

Frågade Elsa, eftersom jag alltid som oftast tränar på söndagkvällar. Men inget "nu måste du sluta träna" "du kommer att försvinna" "visst äter du ordentligt" kom det efter. Där borde jag ha anat oråd.

"Vad tränar du för egentligen"? Säger hon och ler finurligt. Där fanns det inte längre ett rätt svar, eftersom jag misstänkte att hon hade ett svar åt mig. Jag drog till med Vasaloppet för att säga något. Då skrattar hon och säger:

"Jag tror hon tränar för att stå sommarbrud!"

...helt lyriskt.

Ja. Att träning skulle straffa sig, didn´t see that coming. Nämen. Ingen press alls nu inte. Inte för att jag inte vill gifta mig. Någon gång. Men, hur tar jag mig ur detta?

Äntligen har jag bildbevis, på den välbevarade hemligheten mellan mig och min Svärmor.

Dino kan ställa sig själv. Men, det är bara för mig och hans farmor som han valt att visa det. Förra onsdagen, för att vara mer exakt. Sedan har han ställt sig en massa gånger, men aldrig så länge att jag hunnit visa någon eller fota det.

Tills imorse.

Nu har jag hunnit göra både och. Först hann jag skrika åt David, och sedan dra fram kameran! (Det där är förresten hans nya sparkdräkt. Vart så glad, för Åhlens kallar det för "lekdräkt". Det låter så mysigt. Tror ni jag har nådigt med ångest över att han kan ha den nu? Det är storlek 86/92...)

Nu tänker jag ta en bloggsemester över helgen. Men oroa er inte. Jag sparar alla eventuella, dråpliga situationer i minnet, och skriver om dom på måndag. Då tar jag även upp listan igen, från dag 16 kanske? Men tills dess ska vi ha fredagsmys, lördagsmys och söndagsmys. Jag ska längta efter att äta godis. Äta godis. Och ångra att jag åt så mycket godis. Det ska trås fika i Renbergs, och sedan spinnas som tur är. Vi ska torka bort allt snor - once and for all, och kurera oss. Gnälla över att det inte finns något att se på tv. Och se film.

Precis vad vi gör varje helg med andra ord. Trevlig Helg på er alla!

Jag knoppar in, istället för att skriva ett långt, värt inlägg.

Jag hade tänkt berätta att svenska tyckte jag om, men inte alltid - och så vidare. Men, ni får höra den historien imorgon. Jag är skadad. Det skedde när jag skulle plocka upp den nya ficklampan jag köpte på Clas Ohlson idag. Eller egentligen när jag skulle plocka upp batterierna till den. Att använda brödkniven för att få upp den lilla förpackningen var visst inte min ljusaste idé (Jag vet! Vem hade kunnat ana hur det skulle sluta...)

Så nu är jag nio-fingrad, med ett stort plåster (Ja! Det är ett plåster. Bara lite...hemmagjort). Och nu går jag isäng. Imorgon ska jag även visa er mina fynd, som inhandlades idag. Hittade äntligen en sparkdräkt åt Dino, tack Åhlens för det! Imorgon. Have patience.

Idag tänker jag trotsa allt vett, sans och förnuft.

Mot bättre vetande, så tänker jag fara på body combat. Näsan rinner, som Niagarafallet. Och ungefär var femte minut får jag en hostattack. Dessutom känns det lite som om jag just fick feber. Antingen det, eller klimakteriet. Är även lomhörd, och utan luktsinne.

Men vad är det värsta som kan hända, liksob?

Skulle en muslim sluta upp med att be, för att han fick en sketen förkylning? Nja. Det var kanske att ta i - men onsdagarna är i det närmaste heliga för mig. Jag far.

Så mysigt med en vinterpromenad, tänker jag.

Så underbart vackert det är ute.

Klart vi ska gå.

Varför gör vi inte det oftare?

Klär på Dino.

Klär på mig.

Dino hinner ta av sig allt utom overallen.

Klär på Dino igen.

Får fram vagnen.

Satan. Så kallt det är.

Dino tar av sig vanten och mössan.

Tar på Dino vanten och mössan.

Kopplar Kia.

Kopplet har frusit.

Lämnar uppfarten.

Måste snyta mig.

Kia hänger i kopplet som en 20-kilos tyngd.

Tar på Dino vanten.

Tar på Dino tossan.

Vänder för att hitta nappen som han spottade ut för 100 meter sedan.

Dino somnar.

Väcker Dino.

Dino gråter.

Dino slutar gråta.

Dino somnar.

Väcker Dino, eftersom det är lunch om 15 minuter. Och sedan sova.

Dino gråter.

Kia försöker göra sina behov på en tomt.

Vadar ut i snödrivan för att hindra henne.

Vänder om för att hitta Dinos vante.

...

Någonstans där kommer jag på varför det var ett tag sedan sist... Fan vad jag längtar till sommaren nu.

Dag sexton - Min första kyss...

...smakade vitlök. På ett bra sätt.

För alla er som funderar över hur Dino skulle se ut med helskägg.

Ganska tjusigt va?! Och oroa er inte, jag har konsulterat min kära förgiftningsposter - badskum är inte farligt, om man inte äter upp hela flaskan vill säga. Jag har till och med själv smakat, för att förstå vars i detta fascinationen ligger, hör och häpna (!) det smakar riktigt gott. (Yes. Jag är en sådan mamma.)

Vi har inte gjort mycket nyttigt idag, och nu sover mannen och jag försöker lägga ut lite kläder på Tradera. (Nu kan jag banne mig aldrig lägga på mig igen, då får jag gå naken...)

När detta är klart blir det sängen, och en stilla bedjan om att Dino ska sova gott inatt. Förr-förra natten sov han som en kratta. Vilket resulterade att jag större delen av natten fann mig själv huttrandes vid en spjälsäng, endast iförd trosor och sport-bh. Natten efter skulle jag out-smarta den lilla rackaren, så jag la mig i full varm mundering. Kunde knappt somna för obehaget det ställde till med, och när Dino väckte mig första gången visade väckaren på 07.00...och då var det ju lika bra att stiga upp. Får se vad jag kommer på för klurigt till inatt. Wish me luck.

Egentligen hade vi en hel massa att göra idag. BVC och besök att göra.

Men. Nu är hela familjen förkylda. Så BVC är avbokat, synd för jag ville verkligen veta hur stor han har blivit. Och även resten av dagens åtaganden är inställda. Så nu låser vi dörren. Kokar en kopp te. Och slänger oss i soffan tills förkylningarna klingat av...

...men det är ju bara jag som tycker det. Dino tycker att förkylningar ska lekas bort. Jaha, så då gör vi det. Vi leker bort den.

Dag femton - mina drömmar.

Jag har stött och blött detta inlägg. Och kommit fram till följande, om man bortser från det faktum att jag fortfarande vill bli en rockstjärna, så har jag allt jag någonsin drömt om. Och lite till dessutom, jag drömde aldrig om att ha barn till exempel. Tills Dino kom och förgyllde mitt liv.

Om jag skulle dö imorgon, skulle jag vara helt tillfreds med allt jag har. Resten är bara bonus.

Dag 14 - va tusan hade du på dig igår, kvinna???

Byxor från Gina, med snorfläckar och välling. Konstigt nog var dom varken så när jag köpte dom eller tog på mig dom på morgonen. Tröja - även den från Gina. Oh, matchande. Sjal från Indiska, köpt i ett liv för länge sedan. Mössa från cubus, perfekt dagar när håret inte lyder minsta vink.

Både den snoriga bebisen på höften och de mörka ringarna under ögonen är egen design.

Goder måndag morgon.

Här är det förkylt - hos Dino alltså. Men eftersom han är nappberoende, särskilt på natten, gör inte det underverk för hans nattsömn. Ja. Men hur råder man bäst bot på trötthet? Man slänger på sig träningskläderna, halsar lite cola light som stått framme sedan igår och far på Bodypump. Det borde göra susen. För mannen blir det istället alvedon och vila, och snorpapper. Borde även det funka.

Så, vad gör ni en kylslagen måndag som denna?

Fasen. Så svårt det är med dessa dagar och inlägg.

Dag 13 och 14 är det idag. Jag ska ta itu med det senare. Det var ett svårt val att inte blogga igår (eller så inte) i ena sidan av rummet: tända ljus, en stor cola light, David i 3-d glasögon, och mitt älskade lördagsgodis. Och i andra sidan av rummet: laptopen.

Jag drogs till tv-sidan, och satt och tittade på när David spelade Batman tills ögonen började falla ihop. Inte ens då gick jag till datorn - nä då gick jag till sängen istället.

Dino. Ja, han ska få ett helt eget inlägg senare idag. Men, jag kan säga så mycket som att han är förkyld och snorig.

Jag ska även ta itu med den där listan. Det är flera som börjat göra den nu, och jag känner mig lite skamsen. Dom är så ärliga och utelämnar inte mycket (inte vad jag vet, dom kan ju ha getter inlåsta i ett skåp som dom tar fram och klär ut - for all I know). Men. Jag känner mig inte helt ärlig i min lista. Jag känner mig som att jag fortfarande skriver den jag vill vara - och inte den jag är, och framför allt har varit. Ska jag börja från dag 13 och vara helt ärlig? Inte för att jag ljugit, men utelämnat - sådant jag inte vill kännas vid. Mycket att fundera över. Kommer det att solka ner denna glada och positiva blogg? Eller kommer det kanske vara förklaringen till varför jag är en positiv person idag?

Dag tolv - i min handväska.

Okej. Som småbarnsmamma är det ytterst sällan jag har någon annan väska än skötväskan. Så. I min vanliga väska finns det...ett stort tomrum. Den är nästan ny - vilket förklarar det. I skötväskan däremot, där finns allt. Se själv:

Blöjor.

Våtservetter.

Kläder.

Svaret på vad som händer med en banan efter att den blivit svart.

Tuggummi.

En sked.

En singel-vante.

Förgiftningspostern från BVC. (Öh. Det är inte för att jag inte plockat upp den...jag tar bara med den överallt...typ.)

Allt annat från BVC.

Välling.

Börsen.

Majskrokar.

Dagens middagstips!

Jag är ett fan av snabb och lättlagad mat. Därför vart jag så glad, när jag fick en prenumeration av mina svärföräldrar i julklapp - då kunde man välja tidning - och jag valde Laga Lätt. En tidning där ingen måltid tar längre tid än 30 minuter (om man är utbildad kock) och inte innehåller mer än 550 kalorier (och knappt ens det).

Dinkelwraps med kyckling och grönsaker i Hoisinsås

Till 6 wraps:
2 dl grovt dinkelmjöl
2 dl vetemjöl
2 tsk salt
2 ägg
2 dl lättöl
2 dl vatten
1 msk olivolja

Fyllning:
2 kycklingfileér
1/2 gurka
2 morötter
1 purjolök
2 msk + 1/2 dl hoisinsås
olivolja
salt och svartpeppar







Blanda allt till wrapsen, stek sedan i en torr het stekpanna. Som plättar. Strimla och stek kycklingen. Strimla morötter, purjo och gurka. Blanda i morötter och purjo när kycklingen är genomstekt, och låt fräsa med i 2 minuter. Ta från plattan och blanda i gurkan - gegga sedan i 2 msk hoisinsås. Bre även en msk hoisinsås på wrapsen innan du lägger på fyllningen.

Mums filibabba liksom.

Ta´t lugnt. Andas. Tids nog kommer jag ha ett privatliv igen.

Dag elva - min syster.

Ida Elisabeth Clason.

Det skiljer två och ett halvt år mellan mig och min syster. När vi var små skilde det inte alls mycket. Fast ganska snabbt blev vi två väldigt olika individer, till slut blev vi så olika att vi inte hade särskilt mycket gemensamt. Någonstans där förlorade vi varandra ett tag. Och det är inte alls konstigt - fastän vi är så lika varandra nu, är hon ändå min totala motsats. Och fastän det är meningen att jag ska vara storasystern är det hon som är modig och vågar saker, och alltid varit tuffare. Hon är en underbar, snäll människa. Hon är en fantastisk mamma till min fina systerson, Hugo. Hon är den enda som kan prata lika fort som jag. Jag är så glad att ha henne i mitt liv. Och fastän jag kan ärligt säga att jag tror inte att någon känner mig, och allt med mig, så kommer hon himla nära. Vi skrattar åt samma saker, och hon är sådär fantastiskt vacker som jag önskar att jag vore!

Dagens facebookstatus. Och historien bakom den.

Kom ut från mammafikat och packar in Dino och skötväskan i bilen. Under tiden jag spänner fast honom, hör jag hur någon varvar en bil bakom mig. Tittar dit och ser ett äldre par, med en volvo som har framändan i en snödriva. Gubben sitter bakom ratten, medan tanta är ute och gräver med händerna runt ena framdäcket samtidigt som hon försöker knuffa loss bilen. Ganska snabbt fattar till och med jag att tanten inte ska kunna lyfta upp bilen ur snödrivan, så jag går dit och erbjuder mig att hjälpa till att knuffa (hallå. Jag har ju faktiskt varit en gång på bodypump. Jag lyfte säkert...10 kilo där. Eller nåt). Mest för att jag har inte hjärta att se gammtanten hålla på utan att hjälpa till. Tanten rusar runt bilen som en duracellkanin på amfetamin, ömsom framför ömsom bakom - och mannen lägger i lite växlar hit och dit och gasar allt han har. När jag för tionde gången fått plocka fram tanten från framhjulet där hon legat och grävt, samtidigt som gubben tryckt gasen i botten och försökt få loss bilen, så inser jag att allt kanske inte är helt hundra på hjärnkontoret. Kanske mest för att jag förklarar om och om igen, att OM bilen lossnar kommer ju hon bli överkörd. Gubben verkar inte så brydd (eller så var han jävligt less på tanten, och såg sin chans att bli av med henne) han lägger i backen, trycker ner gasen och tanten pinnar fort som tusan runt till bakdelen på bilen för att knuffa på. Och jag efter för att ta henne därifrån. Vilken jävla cirkus.

Statusen "inte helt hundra i hjärnkontoret" ändrades till "letar efter boendepersonal" när tanten började skrika på gubben att han hade kört på ett rör - det visade sig vara en plogpinne hon menade.

Jo. Men efter att två elektriker kommit och assisterat mina "en-gångs-bodypump-muskler" så lyckades vi knuffa upp bilen ur den där jädra snöhögen. Ja, och sedan kunde man ju lugnt köra vidare i förvissningen om att man kan möta vem som helst. Det kändes...typ tryggt.

Dino har en hälsning till världen.

Ja. Vad ska man säga. Mannen har börjat ha attityd. Och mat kring munnen.

Nu drar vi till hamn för en fika med föräldragänget.

Onsdag, ljuva onsdag.

Det tar emot att blogga nu. Vet ni varför? Räknaren funkar inte som den ska. Det ser ut som att det är 2,5 person varje dag som läser all min rappakalja. Och jag är ganska säker på att det är fler (mest för att jag sett att den inte ens räknar upp när jag går in på bloggen).

Men, jag menar. Visst är ni kvar? Jag sitter inte bara och skriver för mig själv? För då är det ju nästan lika värt att plocka fram ett kollegieblock.

Onsdag betyder träning, och inget annat. Slöa i soffan kanske. Och sedan verkar ju dagens utmaning bli all intagen föda under dagen. Inte särskilt upphetsande.

Dag åtta. Ett ögonblick.

Vet ni hur många ögonblick ett liv består av? Och att välja det där enda som betyder mest. Ska jag ta när jag och David träffades? När vi första gången klev in i vårat hus? När Dino föddes? Första gången han log, eller första gången han sa mamamama?

Nä. Jag har det perfekta. Den 4:e augusti 2009. Klockan 11.31. På en sekund vart jag en annan, mycket bättre människa. Ärligare, i alla fall mot mig själv, och jag vart någon som uppskattade allt i livet (till och med att kräkas på morgnarna).

Ur askan i elden, tror jag är ordspråket som passar in på detta inlägg.

Ni vet när man gör något en miljard gånger, som man säkert inte borde. Men, det gick ju bra den där gången. Man kör om på E4:an i snöslask, för man har jättebråttom och ingen annan i bilen - och då spelar det ju inte så stor roll. Och det gick ju bra, den här gången.

Jag hade aldrig någonsin tänkt skriva en blöjhistoria här. Ja, oddsen är ju inte så stora, men kanske någon använder min blogg som middagsunderhållning. Kanske, bara kanske. Dino har alltid varit sjysst med sina blöjor. There I dodged a poopy bullet, tänker jag ofta, fast inte på engelska - men det får som fel mening om jag översätter det till svenska. Jag har avvärjt blöjkatastrofer i 9 månader och 13 dagar.

Men man bara kommer att ha tur ett tag. En vacker dag kommer det upp en ekorre på E4:an. Ekorren kanske kastar in en gren i hjulhuset, och sedan befinner man sig på sjukhuset i sträck. Dagens blöja var motsvarigheten till ekorren, grenen i hjulhuset och sträck. Vad jag försöker säga - man klarar sig bara så länge.

Dino sprängde idag alla blöjgränser som fanns. Medans jag efter bästa förmåga försökte reda ut situationen, så visste jag inte om jag skulle skratta, gråta eller slita mitt hår och göra båda samtidigt. Dino visste. Han skrattade, och försökte springa på alla fyra ifrån mig. På raka armar blev han buren - näck - ner till duschen. För en mer omfattande skadekontroll. För guds skull! Han hade poop i öronen till och med (vet inte om det hade kommit in där, eller ut där. Svårt)!

Ja. Och till alla blivande föräldrar som läser här - det är underbart med barn. Det är det.

Det vart en liten snabbtur till Renbergs. Nu skyndar vi oss hem - jag måste få veta om Harry Hole får behålla alla lemmar.

Har ni läst dom böckerna av Jo Nesbo? Om inte har ni världens boktips där.

Vänta nu. Dag sju var min bästa vän, och inte min tro. Det var dag nio, och däremellan ska det komma ett minnesvärt ögonblick. Rörigt.

Så går det när man improviserar och tror man har minne nog att komma ihåg en simpel lista.

Idag känns kroppen lite mindre mörbultad (med betoning på lite) men natten har spenderats vridande och vändande. Jag tror att det är fullmåne (i alla fall över vårat hus).

Dagen. Ja, vi får se vad den har att erbjuda. Just nu ska jag och Dino laga till en mumsig pastagratäng. Jag har upptäckt att om man gör middagen innan lunch, och sedan äter något annat till lunch. När man då värmer mat till middag, är det som att någon annan lagar mat åt en.

Funkar varje gång.