Kom ut från mammafikat och packar in Dino och skötväskan i bilen. Under tiden jag spänner fast honom, hör jag hur någon varvar en bil bakom mig. Tittar dit och ser ett äldre par, med en volvo som har framändan i en snödriva. Gubben sitter bakom ratten, medan tanta är ute och gräver med händerna runt ena framdäcket samtidigt som hon försöker knuffa loss bilen. Ganska snabbt fattar till och med jag att tanten inte ska kunna lyfta upp bilen ur snödrivan, så jag går dit och erbjuder mig att hjälpa till att knuffa (hallå. Jag har ju faktiskt varit en gång på bodypump. Jag lyfte säkert...10 kilo där. Eller nåt). Mest för att jag har inte hjärta att se gammtanten hålla på utan att hjälpa till. Tanten rusar runt bilen som en duracellkanin på amfetamin, ömsom framför ömsom bakom - och mannen lägger i lite växlar hit och dit och gasar allt han har. När jag för tionde gången fått plocka fram tanten från framhjulet där hon legat och grävt, samtidigt som gubben tryckt gasen i botten och försökt få loss bilen, så inser jag att allt kanske inte är helt hundra på hjärnkontoret. Kanske mest för att jag förklarar om och om igen, att OM bilen lossnar kommer ju hon bli överkörd. Gubben verkar inte så brydd (eller så var han jävligt less på tanten, och såg sin chans att bli av med henne) han lägger i backen, trycker ner gasen och tanten pinnar fort som tusan runt till bakdelen på bilen för att knuffa på. Och jag efter för att ta henne därifrån. Vilken jävla cirkus.
Statusen "inte helt hundra i hjärnkontoret" ändrades till "letar efter boendepersonal" när tanten började skrika på gubben att han hade kört på ett rör - det visade sig vara en plogpinne hon menade.
Jo. Men efter att två elektriker kommit och assisterat mina "en-gångs-bodypump-muskler" så lyckades vi knuffa upp bilen ur den där jädra snöhögen. Ja, och sedan kunde man ju lugnt köra vidare i förvissningen om att man kan möta vem som helst. Det kändes...typ tryggt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar