Chefen? Idag kan jag tänka mig att börja om att jobba igen, igår. Men skynda dig. I eftermiddag har jag förmodligen ändrat mig.

Alla med barn säger att dom inte trodde att det kunde bli bättre och mysigare. Och sedan kom en tid som var ännu bättre än den tidigare. Och sedan kom en tid som var även bättre än den andra. Ni förstår. Det blir bara bättre och bättre.

Bullshit.

Nu är vi i en sådan där tid att jag saknar den förra tiden, och längtar till nästa. Helt ärligt. Dino har inte hov, han ställer sig mot allt. Han kan inte alltid sätta sig, som han borde. Han drar ner saker, och det går aldrig att barnsäkra. Om jag tar bort precis allt som finns i huset, kommer ju inte han att sitta som ett ljus mitt på golvet, medan jag lagar en god och näringsriktig middag. O herregud - han kommer att riva huset. Dessutom har han börjat spotta ut maten, den spexaren. På hela mig. Om jag var sunkig igår, skulle ni se mig nu. En uppenbarelse täckt i köttfärssås.

Och för att göra det hela värre, har jag ingen aning om vad jag gör. När Dino sprejat mig i lunchen, stod jag inför ett svårt val. Skulle jag fortsätta ge han lunch, även om han var totalt ointresserad. Eller gå direkt på efterrätten, som jag vet han skulle gilla? Men, jag tror han är lite smart. Och om han spottar ut maten, och jag ger honom efterrätt - så känns inte oddsen så stora att han inte spottar ut maten nästa gång. Jag tror han gör det desto mer - för sen kommer ju efterrätten. Så jag bröt. Och Dino fick ta sin lunchsovning. Han överlever, tänkte jag. Men nu. Hur vart det där? Vart det rätt? Vart det fel?

Jag längtar tills han får hov, så mitt hjärta kan skicka ett uppsägningsbrev på platsen i halsgropen.

Tur han är så nedrans söt, den lille sprallgubben.