(Morgonflarran i fotöljen!)
Kanske är det fullmånen? I en tid när jag borde vara sur, och ha en stubin kortare än kortast, så är jag glad. Tillfreds. Och alldeles lycklig. Inget kan gå fel, och när det gör det, blir det ändå bra - för något positivt finns det alltid. Dino är också gladare än gladast (svärmor berättade till och med att han låtsas-skrattar!). I flera dagar har han varit det, han bara kryper runt här och skrattar. Och jag skrattar. Och vi busar, och myser och har det underbart bra.
Jag vet inte om det beror på att jag accepterat röran som Dino ställer till med på dagarna. Han river ner grejjer, sedan skrattar han. Och om jag väntar med att stöka upp tills dess att han sover - då är det ju faktiskt ganska roligt. Eller så kanske jag är så glad för att Dino är så glad. Eller så kanske Dino är så glad, för att jag är så glad!? Allt jag vet är att det är underbart. Något har gjort så att det blivit underbart igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar