Jag kommer att få slå bort flickorna från honom. Med en påk.

Vi har haft en underbar dag med mammagänget på kafe. Dino fick rusa av sig, precis så mycket som jag tänkte han skulle få göra på Leos igår. Men - då gjorde han det inte. Han smet till lekrummet det första han gjorde. Sedan flirtade han med lite mogna damer. (jag är lite orolig för hans smak. Inte för att dom inte var fräscha. VAR. Någon gång.) Han försökte rymma från stället sjuttioelva gånger (jag tar inte illa upp förrän han faktiskt tar med sig bilnycklarna när han försöker smita...) Sedan for vi och handlade, och Dino charmade alla han såg. Och levde om. Och charmade. Han hittar på alla möjliga tokigheter - och sedan blir han så glad när någon skrattar (oftast jag). Mitt lilla charmtroll.



Jag berättade tidigare om hur Dino fick mig att tycka mer om mig själv. Det är lite svårt att förklara, men jag fann det perfekta exemplet. Jag är en expert på att rodna (och även på att dra fräcka skämt på jobbet, vilket inte alltid går hand i hand). Jag tyckte att det var riktigt jobbigt, särskilt när man var mindre - och skulle prata inför hela klassen. Röd. Som. En. Tomat. Det var jag. Och om någon retades, eller sa något - vart man ju inte direkt mindre röd.



Nu ser jag på Dino, när han sjåar och står i. Busar, och framförallt när han börjar vara trött - blir han alldeles röd om sina små, runda kinder. Stackars han, skulle jag kunna tänka, men det gör jag inte. För allt med han är rätt. Alltid. Jag älskar allt med honom. Så när folk frågar om han är varm - då säger jag stolt istället att det där har han efter mig.

Och hur kan det då vara ett fel, när allt med Dino är perfekt?