Ibland får jag en chock över hur stor han har blivit.

Jag förstår det oftast inte alls. Inte när jag tittar på honom. Eller när jag ser hur liten en nyfödd bebis är. Jag förstår det inte heller när jag ser hans kläder, eller jo, kanske om jag tog fram hans små kläder och la bredvid dom större. Men. Det jag försöker säga är att jag måste ha ett sammanhang, att sätta in han i. Då först förstår jag hur stor han har blivit. Som hoppgungan. Dom två första bilderna är absolut första gången han satt i den. Han hoppade ju inte, eftersom fötterna var ungefär en halvmeter från marken - men han fick gunga lite.

Och kolla in skillnaden.

Vänta ett halvår eller så. Då kommer han vara vuxen. Så fort går det. Då kommer han sitta i den där hoppgungan i en kostym. Och en portfölj i höger hand, ett glas vin i vänster. Och en cigarr i mungipan. Jag är övertygad.