Om bara dygnet hade fler timmar. Kl. är 22.32.

Kan det kännas, särskilt efter en 60 timmars vecka. Man har bara inte tid med annat att jobba, sova, äta och andra basala behov. Men det blir ju bättre, och snart blir det mycket bättre. Då ska jag baka bullar. Det är min enda plan. Och vagga ut med Kisen. Som en anka.

Dolph är nu halvvägs bakad, lite svårt att förstå. Att vi är halvvägs till att bli föräldrar, och att han bakas i min mage. Skumt. Nu kan man känna när han eller hon vaknar, eller sover. En mycket lustig känsla, mycket sprattel och grejjer. Läckert. En liten magbild ska jag nog kunna åstadkomma, men det får bli morgondagens bekymmer!

Och nu har vi kommit ytterligare 5,5 procent närmare att vara färdiga på huset. Hallen är nämligen klar, nu behöver man inte stirra åt höger för att det ska se klart ut. Nu kan man stirra uppåt, neråt...och ja, åt vilket håll man vill. Kolla själv!

Synd att bilderna suger. Men, om man kisar ser dom rätt okej ut. Är det riktigt illa kan man blunda. Jag har just fått sitta en och en halv timma och lirka med mobilen för att den skulle kunna tänka sig att koppla upp sig mot datorn. Till slut gjorde den vänligen den. Tack kära mobil.

Nu ska jag sova...så...

...Over and out.