Hormoner. Kl. är 00.20.

Preggo-fact nummer 642. Graviditetshormoner. Tycker ändå att jag lyckas hantera det ganska så bra, än så länge. Jag skriker inte åt folk, grinar inte mycket mer än i normala fall och är nog bara mest som vanligt. Fast jag blir irriterad. Super-irriterad. David är ju självklart i skottlinjen, och de fjantigaste saker kan jag störa mig på. Men istället för att säga arga saker, brukar jag tänka arga saker. Sen får jag dåligt samvete för det, och ber om ursäkt för att jag varit otrevlig. För jag har ingen anledning någonsin att bli arg på honom. Faktum är att jag är så vansinnigt lyckligt lottad som får vara hans. Och ha honom som min.

Du är den finaste som finns, och det bästa som nånsin hänt mig. Jag älskar dig, så mycket. Om jag någon gång blir arg är det inte för att du förtjänar det, det är hormonerna. Älskling.

Over and out.