Bloggen har tagit lite semester. Den återkommer runt nyår med den sedvanliga summeringen.

Okej?

Okej!

Skönt. Då har vi det uppklarat. Under tiden tänker vi leka med julklappar, för snälla verkar vi ha varit allihopa! Men hur snälla - det tar vi en annan gång. Vi äter gott, och mycket av det goda - och det känns som att man skaffar sig bränsle för träningen, så att det kommer räcka heeeela året. Men, träna är minst lika roligt som att äta godsaker, så det kommer vi också göra en hel del av. Och tupplura!

Ni förstår va? Vi tänker ha det gotteligott!

Vi hörs till helgen!

God Jul, fina ni.

Nej, jag har inte glömt bort er - jag har bara varit lite upptagen med:

Titta på Dino som åkt 700 gånger i sin julklapp! (han älskade den!)

Äta helt sjuka mängder julmat, julgodis och julefterrätter - allt nersköljt med julmust i storleksordningen "antal liter som finns i havet".

Fått fina klappar.

Varit fin! Och känt mig fin! Jättefin!

En underbar jul. Och det bästa är - imorgon gör vi om det igen.

Det finns inte nog med tid.

Ändå har jag hunnit träna, handla dom sista klapparna, städa, koka julgodis, julbada Dino, slå in en miljard julklappar och göra min egna Ernst-sill.

Men. Jag hade tränat klart vid 12.30 idag. Och jag har alldeles nyss duschat. Det speglar dagen rätt bra.

Så, nu ska jag sova - så att det snabbare blir julafton.

I´m nothing like the girl I was two years ago.

What's stopping you?

Dino fick följa med på jullunch på hans mammas jobb.

Efter sju sekunders stillasittande somnade han i bilen, på vägen hem. (Till er som undrar, jullunchen gick finemang. Alla fick mat. Dino skötte sig. Det vart helt okej.)

Han somnade mitt i en pepparkaka som han fick av en snäll dam, i öppenvårdens personalrum.

Då vet man att han är trött.

Jag rullar julgodis.

Och Dino har stängt in sig i vardagsrummet. Lite nu och då öppnar han för att släppa igenom Kia. Samtidigt tittar han ut, som om han vore försvarsminister och vårat vardagsrum vore Pentagon. Så. Nu till min fråga.

Var ringer man om man misstänker att man har massförstörelsevapen hemma?

Till dig Ingela!

Kommer här receptet på smarrigt julgodis! (Fast jag hade inget portvin i)

Nu är jobbhelgen avslutad, och den har haft sina hög och lågvattenmärken. Ibland kan jag bli så less på mitt jobb! Men oftast glömmer jag bort det, eftersom jag har sådana galna arbetskamrater. Men vissa dagar, när man får ta mer skit än man förtjänar...då vill jag göra något annat. Thank god för arbetskamraterna!

Ikväll har vi klätt granen, egentligen skulle jag och träna - men hade glömt träningakläderna hemma. Ville inte träna naken, och därför for jag hem.
Det är den största och finaste granen vi någonsin haft! Imorgon ska jag ta lite ordentliga kort på den, men tills dess.

Ni vet alla dom där föräldrarna som överdrivet skryter om sina barn?

Ni känner till dom. Barnet höjs till skyarna, framställs som genier för de simplaste grejer. Man kan tro att föräldrarna besviket sitter och skakar på huvudet när nobelpristagarna läses upp...

"Men HUR kunde dom inte ge lille Kalle Nobelpriset i nåt? Kom igen! Bara fysik!"

Dom rapar, och föräldrarna kallar dom "låtskrivare" eller ännu värre "kompositörer". Pekar på en bok, och sedan är dom "författare". Det räcker med att dom sneglar åt en krita, för att någon ska ana en ny Picasso i dem. Det är inte okej.

Men dit jag vill komma. Dino har gjort ett alldeles fantastiskt, handmålat ljus på dagis idag. Jag tror att motivet är modernt, eller surrealistiskt - eller möjligen en skogsbrand. Vilket som. Men hur kan man inte se en talang i detta ljus?

Kvällsbak pågår!

Lite sent men, jag kom på att imorgon blir sista dagen för Dino på dagis - innan han får julledigt. Självklart måste hans fina fröknar få något mumsigt, så nu frostar jag mina minimuffins. Blir bra hoppas jag!

Tänkte även lämna några på Friskvårds när jag ska dit. Den gången som jag fick den där supersnygga tröjan, av den supersnälla instruktören sa jag något i stil med "nu ska jag baka något till er!". Sent omsider ska jag nu uppfylla det löftet!

Så nu vet ni! Givetvis har jag sparat fyra stycken, ni vet...att deala med.

Måste. Gå. Till. Sängs.

Men vet ni? Dino kissade utanför blöjan förra natten. Och nu är hans sovpåse i tvätten. Och den har inte hunnit torka. Och hans Pappa hittade inte en pyjamas. Och det kanske, kanske kommer att bli kyligt imorgon. Och kanske kommer han att sparka av sig täcket. Och.

Därför måste han sova med mammsen inatt. Så därför måste jag skynda mig att skriva klart det här inlägget så jag kan rusa upp från stolen. Ta kurvan med sladd. Springa så fort att benen nästan inte hänger med. Ta trappen i tre, eller max fyra steg. För att sedan smyga fram till dörren - på tå. Öppna den tyst. Smyga fram till mitt underbara, sovande knyte a.k.a Dino. Och lista ut ett sätt att få över honom till våran säng.

Hejsan svejsan på er!

Det är onsdag, ni vet vid det här laget vad det betyder.

Fan. I detta nu är jag så lycklig.

Vi har haft en bra dag, ställde väckaren för att vakna i tid och titta på lucia. Åt lussebullar och glögg till frukost! Klädde Dinos alldeles egna gran, och sedan fick Dino en dusch för att vara snygg inför luciatåget.

Jag tog fram badkritorna han egentligen skulle få i julklapp, och Dino inredde om duschen. Mycket snyggt, om jag får säga det själv! Och det får jag ju!

Tupplurade för att vara pigga. Tillsammans, och bara där är mysfaktorn så hög att det bara inte går att beskriva. Dom där små kalla fötterna som ska värmas mot mitt ben. Den där lilla handen som ska ligga över min stora. Den andra lilla handen som ska ligga i mitt ansikte. När vi vaknade satte sig Dino upp och plockade ur nappen - har du sovit gott, frågade jag honom. Då böjde han sig ner och gav mitt världens blötpuss!

Men ni fattar va? Mitt hjärta sprängdes av lycka redan då, och då hade vi inte ens kommit halvvägs.

Luciatåget. Dino satt hela tiden med fröken, och babblade. Jag hörde alla barnen sjunga, och det var så vackert, och sedan hörde jag Dino prata. Mellan varje låt applåderade han själv och höll upp båda händerna i luften, samtidigt som han jublade! Vilken höjdare!

Sedan har jag fått tre pussar till ikväll, som jag ärligt köpt till mig för minimuffins. Okej. Innan ni dömer mig, pussar är sällsynta i det här huset. Jag pussar ju Dino hela tiden - men att han pussar mig. Ja, Vatikanen byter påve oftare. Så fyra på en dag! Det är fantastiskt!

Nä. Nu orkar jag inte skriva mer, jag ska istället sitta här och le fånigt.

Bloggen har inte tid att blogga.

Bloggen är upptagen med att julstöka istället, men håll ut..,

Veckans, eller kanske årets, fast nästan mitt livs fynd!

Rännde runt stan i jakt på en klänning att ha till jul och smet då in på Hanzens. Har ni förresten tänkt på att det luktar tantaffär därinne, det har det inte gjort tidigare - men det var ett litet sidospår. På nedervåningen, där dom har outlet och kassa provrum, hittade jag en pärla. Storlek small kändes som en vild chansning, men jag köpte den, och väl hemma passade den! Jag tror aldrig jag har haft en klänning som denna - och jag kan knappt vänta tills jag får använda den!

Ja just ja. 120 kronor kostade den. Jag upprepar - etthundratjugo.

Hittade även en snyggskjorta och slips till Dino, äntligen! Väl hemma insåg jag...att vi kommer att matcha varandra!

Om precis två veckor kommer vi att sitta proppmätta, finklädda och omgivna av julklappspapper.

Snön öser ner, och julbelysningen lyser upp. Julklappar ska inhandlas och skinka griljeras. Det är den bästa tiden på året, men av bara slumpen kikade jag igenom lite bilder på telefonen.

Och.

Den här tiden var ju faktiskt ganska bra också.

Lycka är att ha en Dino att leka ute i snön med!

NU äntligen kommer en bildbomb.

Visst är det väl underbart med snö? Dessa bilder är från allra första snön, här hos oss. Dino var inte så värst imponerad över det kalla, vita som numera täcker marken. Men boben. BOBEN! Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag drog den där så många varv runt tomten.

Nu är jag och Dino lite långlediga, det är så skönt. Hostan är tillbaka, för ikväll endast - hoppas jag. Men jag ska snart slurpa i mig lite dunderhostmedicin och gå och lägga mig, det finns liksom inget annat att göra. Annars kommer jag att somna stående på golvet... Så, sov gott. Imorgon är en annan dag, eller hur?

Idag har jag visat framfötterna på jobbet.

(himla märkligt uttryck det där, man har ju som inga framfötter)

Vi har haft arbetsplatsträff på jobbet idag, och igår hade jag medarbetarsamtal på jobbet, med chiefen. Jag vet inte riktigt vad vi pratade om, för i början sa han att "vi alla ska arbeta för att det inte ska finnas kränkande särbehandling på jobbet".

Givetvis nickade jag.

Givetvis förstod jag inte vad han menade.

Givetvis funderade jag på det lääänge.

Och sen visade det sig betyda "mobbning" och det håller jag ju med om.

Ja, i alla fall skulle det vara bra att ta initiativ. Och det gjorde jag, i dom viktiga frågorna.

Så nu är det jag som fixar jullunch i år.

Och dessutom vart mitt förslag om att införa månadens annställd, som skulle få ett porträtt i fikarummet. Ja, det vart fett nedröstat. Och jag fick även ett nej när jag frågade om man inte skaffade fler barn, och därför inte belastade presentkassan så mycket, om man landstinget istället kunde punga ut med en riktigt fin 30-årspresent.

Ett rungande nej, även där.

Ja. Men vad ger det att ta initiativ?

Jag fick en blomma av min svärmor, för flera år sedan.

Trots mina icke-gröna fingrar, så blommar den! Om, och om och om igen. Jag förtjänar det inte ens lite.

När Davids farmor Elsa är här brukar hon titta på blomman. Oftast brukar hon skaka uppgivet på huvudet, och antyda att den där har nog inte lång tid kvar.

Men dom gånger den blommar, tittar hon på den och jag kan se att hennes inre skriker "why God? WHYYYY!?!" men sedan säger hon lugnt: men titta, nu blommar...

Ja, och där brukar hon säga namnet på blomman. Fast jag glömmer det efter 5 minuter, och det känns som att den heter klamydian.

"Ja, nu blommar klamydian!" så känns det som att hon säger.

Plötsligt händer det.

Man står i ett provrum på H&M. Man testar ett par jeans. Dom är i storlek 38. Man får på dom på första försöket. Man tänker "mja, jag ser inte så pjåkig ut".

Tänk att det skulle ta 25 år!

Första snön.

Och även det första jag såg imorse! Underbart! Vi slängde på oss kläderna, sprang i snön, kastade snö och åkte bob. Till slut var det dags för lunch.

Vi tupplurade. Och nu vet ju inte jag hur man definierar en tupplur, men den här var så lång - att många skulle nog ha kallat den en lång natt. Efter en högst tvivelaktig, men snabbt ihopslängd, middag så har vi julpyntat.

Jag förstår hur tapigt detta inlägg är. Men det skulle inte ha funnits, för jag tänkte bildbomba er medan snygga foton från systemkameran. Fast internet funkar inte (ovanligt, tack Glocalnet!) så det är pretty much kört för det.

Så vad säger ni? Vi glömmer detta och tar nya tag imorgon?

Okej?

Okej!

Jag bjuder i alla fall på en mobilbild av ett systemkamerafoto.

Här trodde jag att dagen var slut.

Precis när vi gick och la oss vid 23, vaknade Dino. I panik. En mardröm kanske, men vem vet? När jag kom in i hans rum satt han upp i spjälsängen, precis som om han skakade galler. Han såg ut som en 19-årig kille, som rest till Thailand och hjälpt någon att bära resväskan. Över gränsen. Mest för att vara snäll, men även för att han skulle "få 10 papp för besväret". Nu har han fått veta att livstids fängelse väntar honom i Thailand.

Ja. Men man kan väl säga att han såg ut så. I grova drag.

Så nu har vi spenderat en 2 timmar och 30 minuter i vår säng. Lite go bebistid. En hel massa mys. Ungefär tjugo minuter med 14 kilo bebis ovanpå mig (som när han var liten bortsett från kilona). Nu fick han göra ett nytt försök i sin egen säng, och därför skriver jag detta inlägg. För att fördriva tiden, tills dess att jag är SÄKER på att han sover.

Fan. Jag blir alldeles rörd.

Fyra örfilar senare stod jag i sal 2 på Friskvårdskompaniet, redo för en omgång Tabata. En av de värsta hittills skulle det visa sig! Svetten rann, mjölksyran sved och musklerna bara skakade. Det var en bra omgång, för jag orkade mer vikter - och klarade armhävningarna på tå.

Men det är segt att starta om igen. I fredags vart det avbokning, eftersom jag inte hade Dino-vakt. Idag kändes det som ett vägskäl, hade jag valt bort en till träning - hade jag kommit för långt ifrån vägen.

Och det hade varit svårt att hitta tillbaka.

Så TACK! Ni som peppar och stöttar och hejjar! Tack!

Tre timmar.

Så länge vart det att sova idag. Inte för att tillfälle inte fanns, oh no. Men det går bara inte mer - jag är pigg. David fick åka iväg på ett litet ärende på morgonen, så jag och Dino lekte leken "sova på köksgolvet". Den går mest ut på att jag ligger på köksgolvet och dreglar, samtidigt som Dino hoppar på min rygg. Kul lek.

Men, vad jag egentligen skulle säga. Det är så jävla frestande att hoppa över träningen ikväll.

Örfila mig, eller något!

Nu är det minuter kvar på jobbhelgen.

Snart är det dags att gå hem och sova. Göra det viktigaste...ni vet, ta chokladbiten ur kalendern och borsta tänderna.

Sedan blir det att knoppa in. Oh så skönt det ska bli.

One down, one to go.

Är i mitten av natthelgen, och därför händer det inte så mycket upphetsande här i helgen. Jag bjuder istället på lite bilder tror jag, och sparar svamlandet till senare.

 

Julklappar.

Förra året köpte vi en hel massa smygdyra julklappar till Dino. Ni vet, 300 kronor där...400 kronor där...349 där... Till slut vart det nog en hel massa kronor, och Dino förstod ju nog inte ens vad det var för saker. Därför bestämde vi i år att Dino skulle hellre få en större, lite dyrare sak - med lite wow-faktor.

Och jag kom på precis vad, en dag när jag och Dino var på Barnens hus. Dino fick syn på en rutschkana, och när han inte fick åka på den fick jag till slut bära det lilla skrikande knytet ut ur butiken. Människor log sådär överseende på vägen ut, och deras munnar rörde sig - men, jag hörde inget. (Däremot hörde jag en tjutande ton ungefär en vecka efteråt)

Vi kikade på Barnens, där hade dom en ranglig och plastig grej. Funderade istället på Toys R´Us, där dom hade en lika plastig och ranglig grej, men lite billigare. Hittade till slut denna på Lekmer.se, och jag kan se Dino framför mig på julafton när han får se den. "WOW!" kommer han att säga...

Nu drar jag snart på nattjobb, och lämnar den här lilla godsaken hemma.

Våran vikarie har under dagen skickat mejl, där det stod ungefär: "Så skönt med en lugn fredagkväll, hemma med familjen. Det förtjänar du!" Behöver jag tillägga att hon är sugen på att jobba, riktigt sugen. Sedan när David kom hem började även han...

"Ska du verkligen fara? Kan du inte vara hemma? Då kan vi ha en myskväll!"

Så, behöver jag säga - att fara ikväll känns lite extra motigt. (Och det är förmodligen därför jag fortfarande sitter i mjukisbyxor, tovigt hår och alldeles ofixad. Dags att lägga på ett kol!)

Idag var första dagen i vår adventskalender.

Eller egentligen var det ju igår, men då jobbade ju jag och missade det. Och som den ansvarsfulla mor jag är så jämnade jag ut det ändå, så att vi hamnade på dag två. Nam nam.

Det här är alltså första gången Dino får smaka något karra, han har ätit lite naturgodis ibland och popcorn. Men inte lördagsgodis, och det har vi inte tänkt börja med - riktigt än.

Han såg så fundersam ut, medans han sög på den där pyttiga chokladbiten. Och det var jättekul, i två minuter. Sedan började det gå upp för honom att det var EN om dagen. EN!

Bullshit, såg jag att han tänkte.

Igår hade jag fixat en julklapp! En!

Två timmar på julklappskvällen - på solbacken - resulterade i en julklapp. Den allra första. Idag satt jag 30 minuter vid datorn, och hips vips hade jag fixat...8 julklappar till! Nätet is da shit! Särskilt när man bor såhär, med lååånga avstånd till bra affärer.

Jag fick en julklapp! Jag fick en!

Ett Bodypump, och en bodycombat senare - fann jag mig själv irrandes på Solbacken för att hitta julklappar. Att handla alltså, men jag hittade även en! Eller rent tekniskt sett så fick jag ganska mycket hjälp att hitta en, men vem bryr sig? Ett sällskapsspel var det, inte för att jag skyndade mig ut i bilen för att riva av papperet. Inte jag. Det skulle jag aldrig!

Okej. Det gjorde jag. Jag kan inte ljuga för er.

Köpte i alla fall en julklapp, och en massa doftljus - och under tiden stank jag. Så nu blir det att "hit the shower".

Varför ändra ett vinnande koncept? Idag firar bloggen att det är bodycombatonsdag!

Ni vet hur det ALLTID är lättare att säga saker man är dålig på?

Jag är dålig på att ta emot beröm.

Jag vet det. Jag känner det. Och jag vill förändra det.

Varenda gång någon säger något snällt, blir jag vansinnigt generad. Jag rodnar, stammar fram ett "Nääääääääeee" och försöker säga något för att ta mig ner från någons piedestal, och på jorden igen. Jag vart omnämnd i en gullig kommentar, som min träningskompis lillasyster skrev. Jätterart var det. Gick in på Fejjan som vanligt, scrollade ner och läste mitt namn där. Sedan kunde jag inte kolla på mobilen - precis som att det var den som hade sagt något. Jag stängde ner allt, vek undan en liten bit av duken - och la telefonen under.

Lite gömd liksom.

Timmar senare tog jag fram den, och svarade henne. Då hade det liksom sjunkit in. Men under tiden är jag en rodnande, stammande kopia av mig själv - som flackar med blicken. Alla dom där gulliga och peppande kommentarerna är som bränsle för mig, men inte dom första timmarna.

Jag försöker lära mig att bara säga tack, istället för att försöka bevisa för personen varför dom har fel om mig.

Jag skulle vilja suga upp beröm som en svamp, men nu suger jag upp beröm som en genomsur svamp.

Men Anonym, jag tog verkligen inte illa upp!

Jag tar nästan aldrig illa upp, på riktigt. Om man slår upp "easygoing" i ordboken är det nog en bild på mig bredvid. Dessutom menade jag verkligen att jag fullkomligen avskyr bloggar som tar trehundra år att ladda, eller helt enkelt inte fungerar som dom ska.

Så, tack, fortfarande. Och för att förtydliga - det anonym menade var ju kanske inte så mycket en gröt, som att texten hamnar ovanpå varann. (och det har jag faktiskt sett hända någon gång, men då laddade jag om och det löste sig) Så om det händer ofta för er, eller om bloggen får er att slita håret - örfila inlägget nedan!

Jag fick en kommentar...

...från Anonym, som upplyste mig om att hon eller han hade lite svårt att läsa bloggen. Anonym sa att allt flöt ihop och blev till en gröt, och tänkte att jag kanske ville veta det! Och TACK, det ville jag.

För... 1. Jag hatar bloggar som inte funkar eller tar lång tid att ladda, mitt tålamod tar slut - och jag klickar upp en annan sida. 2. Jag vill ju att alla som vill läsa det här meningslösa skvallret ska få göra det.

Så, dags för felsökning. Är det fler som har det här bekymret? Jag har inte sett det själv när jag öppnat bloggen, då kanske ni också vill lämna en liten kommentar...eller bara tryck på "örfil" kanske? Jag måste liksom veta hur långt det här sträcker sig? Är det endast Anonym som är drabbad, eller är detta stort som ett al quaida-angrepp? Tar någon terroristgrupp på sig ansvaret? Vad äter Anonym till flingorna på morgonen? Är det mjölk har jag ett bekymmer, är det vodka har vi kanske lösningen? Ja jag vet inte - men en sak lovar jag.

Anonym?

Jag ska gå till botten med detta.

Så tack.

Åh, jag minns den här bilden och den här tiden. Han hade just börjat yla som en varg!

Dino hjälper mig med hushållsarbete...

Han har blivit så duktig! Här är från igår, då packade han diskmaskinen (med klossar) och sedan laddade han den även (med klossar också). Han dukade fram, och serverade sin gamla mor middag (en använd socka, i och för sig, men va tusan. Kunde varit värre. Kunde varit Donken-mat).

Han hjälper mig att elda (han bär fram vedträn - ett och ett - medans jag ligger på knäna och blåser på glöden). Han hjälper mig med tvätten. Och allt som oftast hjälper han mitt humör att hamna på topp!