Dino har snubblat till lite här och där, men förra fredagen tog han tre helt självklara steg. Jag bestämde att det skulle få räknas som dom första stegen.
Nu idag är det inga tvivel längre. Han ställer sig helt plötsligt upp och går, när han lika gärna kunde krypa. Och min fundering är, slutar det någonsin vara så jädra häftigt? Är jag i förnekelse fortfarande? Jag kanske tycker att han är mitt lilla spädbarn, och alla vet att allt går utom gamla och spädbarn. Det är därför jag häpnar varje gång, och börjar skrika åt alla som finns i närheten att dom ska kolla.
Det är så häftigt att det funkar...och kanske kommer jag fortfarande stå där tjoandes i ytterdörren när han är tonåring och går med sina kompisar till skolan. Inte alls pinsamt, inte alls!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar