Och träningen blir så mycket lättare då. Att springa är en alldeles underbar träning, och alla dessa timmar nu på löpbandet är mest bara förberedelse för elljusspåret i sommar. Det finns något som kallas "Runners high", jag fattade aldrig det där innan jag började. Man kommer till en punkt där det känns som att man kan springa hur långt som helst. Som att det är det naturligaste i världen. Som att vi är gjorda för att springa.
Från början brukade jag springa korta spåret, det är kanske 2,2 km? Och jag brukade få stanna tre gånger på det för att vila. I slutet av sommaren sprang jag två varv på det långa, utan att stanna - 8,7(?) kanske. Man märker skillnad fort, och man mår så bra under tiden.
(Elljusspår i solnedgång kallar jag denna)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar