Jag har förmånen att ha ett jobb där vi bryr oss om varandra, och jag får mycket av den varan. Särskilt nu. Vissa oroliga själar kan man säga, men vi jobbar med människor som inte alls mår bra - och gränsen kan ibland vara hårfin.
Så sent som idag frågade en alldeles underbar arbetskamrat mig om jag mådde bra. Och JA, jag gör det verkligen det...men...men jag mår bra nu. (Och jag vet inte varför det ska dras upp nu, förutom att jag kanske är redo för det? En del vet redan det här i och för sig...) När jag skriver att min relation till mat varit komplicerad, så menar jag det verkligen. Den har varit komplicerad, och det startade när jag började högstadiet.
Utåt sett så kunde man verkligen se det, de första 2-3 åren. Sedan syntes det fortfarande, fast åt andra hållet. Jag tyckte vansinnigt illa om mig själv, och min kropp - och även om den förändrades under åren, så förändrades inte känslan. Jag brydde mig inte en sekund om VAD som var bra för kroppen, utan tvärtom. Hade någon hållit fram en c-vitamin och sagt att den var bra för kroppen, hade jag inte ens tagit i den med tång. Jag hade eldat upp den, och sedan gjort allt som fanns som var dåligt för kroppen.
När jag vart gravid förändrades allt. Jag kunde inte fortsätta tycka intensivt illa om min kropp, och vara elak mot den. För allt jag tänkte på att min kropp kan göra en bebis i allmänhet, och allt det där snirkliga i ett bebisöra i synnerhet. Jag var ledig länge innan Dino föddes (eller Dolph som han kallades då) och tog långa promenader och bara tittade på solen som gnistrade i snön. Ni vet när man har ett garnnystan, utan ände och man har kämpat med det i flera år - sedan hittar man helt plötsligt en stump att dra i... Det där snirkliga bebisörat var min stump i mitt långdragna garnnystan. Jag drog i det och hittade fler saker jag gillade med mig själv. Jag började ta hand om kroppen, för att jag tyckte om den - och ingen annan anledning. När Dino föddes var jag så fylld av tacksamhet, för att min kropp givit mig denna fantastiska lilla illbatting.
När min arbetskamrat fått höra den korta versionen av den här historien, så frågade hon om jag trodde att jag skulle märka ifall det svängde över och träningen vart negativ för mig. Ja, svarade jag - HUR? frågade hon - och det kunde jag inte sätta ord på. Men, det ironiska är - att när folk bryr sig som hon gjorde idag - då slungas jag tillbaka och blir den där 14-åringen, som bara ville att någon skulle bry sig. Jag vet EXAKT vilken sekund det sker, och jag ger mig fan på att inte stanna där. Men det är min trigger.
På några sekunder brukar jag örfila mig tillbaka till den där 25-åringen, som tränar för att ha en stark kropp. För att hon älskar den. För att hon älskar sin son. För att hon vill leva länge och vara frisk. För att hon vill ha lika mycket energi och samma tempo som en 2-åring. Hon som har ett helt annat självförtroende, som alltid skrattar för att hon är glad. Hon som inte kommer på några komplex med sin kropp, när hon tänker skriva ett komplex-om-kroppar-inlägg, för hon tycker att hennes kropp är fantastisk för allt den gjort för henne.
Dessutom handlar det om vad jag vill lära Dino, hur han ska bli som person och vilka åsikter/värderingar han ska ha. Och jag vill att han ska vara lycklig, som jag är nu.
Så svaret är ja, men frågan kommer försent. Jag har aldrig mått såhär bra i mitt liv.
(Det blir inte mer ärligt än såhär. Fan. Det kommer att ta mycket kraft att trycka på "publicera")
4 kommentarer:
Jag är glad att du mår bra, och jag tror att du verkligen upplever att du mår riktigt bra! Du kanske undrar varför folk ifrågasätter ; OM du mår bra.. Kanske tänker du, jag som mår så bra - ser inte folk det? Utstrålar jag inte det?
Du säger att du alltid hatat din kropp förut och inte mått så bra som nu.. men vet du, du var världens goaste Sara och glad som tusan o rolig som bara den.. även förut! trots extra kilon!
Självklart är det ju hur bra som helst det jobb du har gjort och att du nått ditt mål! Men som du själv skrivit , att du nått så långt som du själv aldrig trott var möjligt.
Det är absolut superbra att känna sig frisk, stark och fin. Men som du själv vet, är det inte längre fint och hälsosamt att gå ner för mycket. Det måste ju finnas kvar någon Sara =)
Skriver inte det här alls i någon form av negativ kritik, det är bara i ren omtanke. Att lixom vinka med målflaggan och få dig att stanna till, tänka till och kanske pusta ut!! Livet behöver inte vara ett maratonlopp alltid! Du behöver inte träna 5-7dagar/v för att vara stark frisk och vacker!!
Många många kramar till dig
Tack för kramarna, och tack för omtanken - men jag vet inte ens vart jag ska börja svara. Du vet dom där man ser på Biggest looser som säger att dom alltid gömde sig bakom en glad fasad? Förutom att vara kroppsligt illa ute, så var jag även olycklig. Oavsett vad som visades utåt! Jag ser mitt ätande som en förlängning av det självskadebeteende jag hade som ung. Det är skillnad på att vara ohälsosamt smal, och ha mycket muskler - jag tycker inte att jag är det första, och strävar hellre efter det andra. Och då skulle jag hellre kalla det en smaksak?
Jag tror aldrig att jag kommer att säga att NU känner jag mig tillräckligt frisk, och nu känner jag mig tillräckligt stark. Och vi har bara ett liv, jag tänker äta en massa gott, snusa Dino och träna mig igenom det. Sen får det bära eller brista :) (Och aldrig någonsin ha ångest över något, det är livet för kort för!)
Det är verkligen bra att du skriver. Jag tror att många har haft liknande upplevelser och att då se att det går att hitta rätt tror jag är oerhört viktigt.
Mina problem var av annan art och de finns att läsa på bloggen nåt år tillbaka. Men det saknas som saknas där är kampen. Kampen att hitta till en person med självkänsla och självförtroende. För det är ju det som är grejen. Du hittade det med Dino. Jag hittade det nog inte förrän med Tindra. Vissa är hellre än snabb :)
Fortsätt vara den du är!
Tack Agneta för kommentaren, det värmde verkligen att någon missförstod mig rätt ;) Och att någon förstod precis vad jag menade! Jag vet själv två stycken jag verkligen vill ska läsa detta - och om någon då får sig en tankeställare är det värt allt!
Fortsätt alltid vara den du är också! KRAM
Skicka en kommentar