Ni vet hur det är. Kl. är 22:04.

Någon hivar fram en kamera, man tänker; NEJ! Mitt hår är alldeles risigt, borde jag släppa ut det, sätta upp det, raka av det? Vad har jag för kläder på mig, inte särskilt smickrande. Hur håriga är mina ben? Svaret blir, apor skulle ha varit stolt över min hårbeklädnad. Och för att riktigt sätta pricken över i:et, så svettas man som en gris. Åh nej, nej. Där vill jag rätta mig själv. Jag menade, som en gris som är i klimakteriet. Och ändå, på något magiskt, och ej photoshop-retuscherat vis blir kortet bra! När det sker (EN gång på miljonen) blir man bara så glad.

Nog sagt, här är jag och Kisen efter hundträningen igår. Och det är väl fantastiskt, vad en bra kamera gör underverk.

Och tänk då alla gånger man snoffsar till sig, sminkad - snygga kläder, och rakade ben. Detta kort är som ett hån för dessa gånger... Och ja, det var precis sådär härligt ute som det ser ut på bilden. Exakt.

Nu har jag tänkt bejaka min barnsliga sida, och se barnslig film. David är långt borta och jobbar, och då får man passa på. Dessa filmer har alltid så äckligt lyckliga slut, och ensam hemma kan jag även bejaka min känsliga sida - den när jag snyftandes sitter och tittar på kärleksparet som får varann/hunden som hittar lillmatte/träsktrollet som gifter sig med prinsessan. Bara att välja.

Over and out.