Att vara förälder är banne mig det märkligaste man får uppleva...

Varenda kväll räcker det där oändliga (eller så int) mammatålamodet tills dess att Dino tackar för sig och knoppar in! Magiskt, eller hur? Oh så skönt, med en lugn stund tänker man.

Och lik förbannat varje morgon, är det precis som att vi levt i exil i 7 år. Åtskilda. Det är märkligt, men fantastiskt!

Jag har lite löst min bristfälliga bloggning, allt som behövdes var bara en bättre telefon. Precis i detta nu sitter jag med en hand på Dino, sjunger "blinka lilla stjärna" OCH skriver detta smått sugiga inlägg. Samtidigt. Det är min version av simultanförmåga.

Dino hälsar godnatt till alla!