Så sent som idag låg jag och tittade på Dino, och tänkte på hur skört livet är.

Att han är en fullt fungerande människa, med allt komplicerat som det innebär. Hur tacksam jag är. Hur mycket han betyder för mig. Och hur jag aldrig skulle bli mig själv igen, om något hände. Sedan tog han en tupplur, och mina tankar vandrade vidare.

Sedan läser man detta, och jag tänker än en gång på hur skört livet är. Och ibland är det enda som står emellan allt vi alla har, och fullständig katastrof - ett par handlingskraftiga föräldrar. Tur att Carl hade det. Jag får en klump i halsen bara av att läsa, och vet helt allvarligt inte hur jag skulle reagera om det var Dino.

Dino har varit en megabuse idag. Han har snattat saker ur kylen, försökt springa ifrån mig med champinjoner flygandes ur famnen. Han har sprungit varv efter varv och snurrat fotöljen när man satt sig. Han har snorpussats. Han har bitit oss i fossingarna. Han har fått mig att skratta, så att jag snart har träningsvärk. Han har sprungit naken i 10 sekunder medans jag tappade upp ett bad åt honom, då hann han kissa på golvet - och sedan göra en saltomortal i pölen när han skrattande försökte springa ifrån mig. Och framför allt har han inte sovit mer än 30 minuter, och det är nog den största anledningen till ALLT ovanför. Han somnade på två röda när jag la honom ikväll.