Ni vet hur det står på plastpåsar, "barn får inte leka med dom" och något om "kvävningsrisk".
Vi har varit på Konsum. Och nu fattar jag.
Min son, som påminner lite om den där knubbiga lilla ängeln som skjuter kärlekspilar, följer mig och handlar. I kassan måste jag ju alltid bära honom, eftersom mina armar förmodligen inte sträcker sig mer än nån meter, och Dino förmodligen inte tänker stanna inom en meters radie. Det tillsammans gör det svårt att slå koden till Visakortet när jag väl måste punga ut.
Han blir alldeles till sig, börjar peka på kassörskan och vifta upphetsat - samtidigt som han gör ljud på sitt eget språk som låter lite som jag föreställer mig att grottmänniskorna lät.
"Men lilla vän, är det den här du vill ha?" säger hon och sträcker en vit och grön Konsumkasse till den där lilla Cupido-kopian.
Som genast tar den och mular in den i ansiktet på mig.
Han har tydligen inte läst varningstexten på kassen, det är allt jag säger. Och förstår ni hur svårt det är att slå koden när man inte ser ett skvatt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar