Äntligen! Kl. är 19.36.

Som Gert Fylking skulle ha sagt. Här kommer det då en liten preggobild, David stod och gjorde roliga ljud så jag skulle se glad ut. Kändes seriöst. Men Ida säger att jag kommer att sakna magen och ska ta en massa bilder. Och det tror jag...att jag kommer att sakna magen. För det mesta. (Notera för övrigt linslusen till höger i bild, hon kommer dit och funderar vad husse riktigt sysslar med...)




Jag tror att jag är ett annorlunda preggo. Jag har ju läst en del böcker nu, och uppdaterat mig på vad man ska oroa sig för. Att man inte ska hinna in i tid, att ens barnmorska är en biatch. Att killen ska svimma, och framför allt att man ska pressa ut ja...genom...ja...ni vet. Men det är inte jag orolig för. Ut kommer väl bebisen alltid. Och ju längre jag väntar, desto tyngre blir det (tänk er själv att pressa ut en 18-åring...nope..) Det finns liksom inget alternativ.

Det jag funderar över är följande. Eftersom mina inre organ numera utsätts för en liiiiite förhöjt tryck har dom ju förflyttat sig, slightly. Förut när det kurrade i magsäcken var det ju någonstans nedanför naveln, numera kurrar det strax bakom min vänstra tutte typ. Men efter förlossningen. När deras gamla vanliga plats blir ledig, och jag ställer mig upp för första gången - hur kommer det att kännas när alla organ ramlar på plats igen? Ramlar allt automatiskt på rätt plats? Finns ej att läsa i böcker, och ingen har direkt kunnat svara på det. Det grubblar jag över, sedan oroar jag mig för att David ska göra sig illa på sågen. Men det är också allt.

Over and out.