Jävlar i min låda! Nu är det snart dags, festival'n!

Jag är hel. Jag är ren. Och jag har sminkat över påsarna under ögonen. Jag kör dessutom på bekväma kläder, för let's be real - dom enda pojkar jag behöver i livet finns ju här hemma. Jag har liksom ingen att imponera på, och därför går bekvämlighet först! Fy fan så nice det ska bli!

Och min bh syns lite igenom såg jag nu. Äsch.

Nä, men en liten smygsup kanske? Ha en trevlig kväll, ni ska få fem noggrant utvalda bilder från ikväll senare.

Jag tycker mig skönja en talang. (Och även lite anger issues. Och en övning från min core. Och TVÅ olika sporter.)

Notera gärna bollföringen. Med EN sko bara.

Tack Emma! Det kan verkligen vara något...

För några månader sedan skrev jag ett långt, hyllande inlägg till webbutiken Littlebloom.se.

Jag brukar beställa Dinos nappar därifrån, och det har även slunkit med en och en annan body. Sist så beställde jag två nappar, som jag betalade för direkt. Den ena kom typ samma minut jag beställde, och den andra skulle komma så fort hon fick den i lager. Men innan dess hann hon skriva och berätta om en massa andra nappar hon hade fått in, och jag sa att hon inte behövde skicka nappen - för jag skulle nog beställa snart igen. Så att hon inte behövde skicka flera gånger.

Nu skulle jag vilja ta tillbaka allt beröm.

Inte bara har hon "glömt" allt om den där nappen jag betalat för, men hon vägrar försöka minnas det. Och dessutom kommer inte napparna jag beställt. Dino kastade bort en napp på Joypeak, och sedan dess försvinner dom bara. Nu finns det en kvar, och inget kommer i posten. Jädra Littlebloom, snart blir det vanliga nappar från Coop...

Hade han inte somnat som en klubbad ikväll, vet jag inte vad som skulle ha krävts.

Vi har haft en sådan underbar eftermiddag. Efter maten så packade vi oss på cyklarna och for till Danielsten. Dino fick premiärbada i havet, vilket var lite spännande. Vi doppade oss faktiskt till knäna...ja...alltså Dinos knän. Så rent tekniskt sätt doppade jag bara mig till vristerna. Sedan packade vi oss upp på cykeln igen, och denna gång trampade vi till Konsum. Vi köpte varsin glass som fick bli kvällsfika (jo! Man får göra så.) och sedan hem för att avnjuta den på bakgården.

Kvällar blir liksom inte bättre än såhär.

Åh HERREGUD vad jag känner mig gammal när jag skriver det här inlägget.

(Midsommar för två år sedan!)

Förr betydde midsommar lite skoj, och lite fest. Det var verkligen en rolig helg. Numera betyder det smockat med folk på ICA Maxi. Grannarna är konstant fulla, och återupplivar "sweet home alabama"-tiden. Subway har stängt. Gymmet - framförallt - har stängt. Och hela tiden har man en besk eftersmak av utebliven fest i munnen. Att man borde skaffa barnvakt. Vi borde hitta på något (eller i alla fall vilja hitta på något). Vi är ju unga. Men ingen av oss vill!

Midsommar har blivit så himla överskattat.

(Men tacka vet jag festivaltorsdagen! Då får Dino spendera lite kvalitetstid med sin far, och jag får spendera lite kvalitetstid på festival´n.)

Världens mest övertrötte Dino, har just somnat!

Jag tror aldrig jag sett Dino så övertrött som ikväll. När jag var i rummet, var han en gapflabbande liten kille. Men så fort jag gick ut, var han en storgråtande liten kille. Ingen av dom kändes särskilt nära en sovande kille... Men till slut så!

Jag tjuvläste Davids tidning lite.

Och, det kändes som en bekräftelse på att jag är på rätt spår - när jag läste artikeln "är några kosttillskott värda att ta?". För några år sedan hade jag nog inte haft ett rätt, men när dom nu listade dom som verkligen behövs och fungerar så var det precis dom jag tar. Varenda ett, men inget utöver det! Det känns som en liten seger att göra kroppen gott, och att läsa det där i efterhand.

Särskilt som att jag för några år sedan bara tog kosttillskott som det stod "snabb lösning" med stora bokstäver på.

Glad midsommar allihopa!

Här vart det ingen dans kring midsommarstången. Ingen krans i håret - faktum är att ingen har rört en blomma på hela dagen! Inga snapsvisor, och ingen sill. Inte ens utegrillade hamburgare, bara innestekta.

Däremot vart det en springtur. Det vart lite städning, och en hel massa bus och mys. Ja, och faktiskt sträckte vi oss till en efterrätt. Men allt som allt, så har det här bara varit en underbar dag. Som vanligt!

Ja, som ett par nya skor.

För det första, dom är märkligt nog mycket snyggare i verkligheten. Men för 99 kronor på Stadium är dom de snyggaste skorna jag köpt för 99 kronor. Och jag älskade dom innan jag ens sett priset.

Det är kärlek på riktigt det.

Tänk så mycket ett par sprillans nya strumpor, kan liva upp! (nästan lika mycket som sprillans nya skor..) Och är det här inte ens dom gladaste i 3-packet! (Och jag tycker inte ens om Hello Kitty...)

Det finns inte ett uns av stresstålighet i mig längre.

Jag hade hoppats att detta skulle vara ett övergående fenomen, som den förvirrade mammahjärnan (som i och för sig inte var ett dugg övergående) och säg...mjölkstockning? Men det verkar inte vara det. Imorgon ska bilen in på verkstad, efter att ha fått vindrutan bytt i tisdags. Och jag kan inte sluta fundera.

Jag borde städa ur bilen.
Men jag hinner det imorgon, innan vi far.
Fast jag kommer inte hinna det.
Och det kommer att bli skitstressigt.
Men jag hinner det imorgon, och dom bryr sig ändå inte.

Och så håller det på, och här är vi nu. Klockan är 04.00, ja...snart i alla fall och medans alla andra sussar sött i sina sängar, kommer jag snart backa ut bilen och städa den. Då kanske den där diskussionen slutar i huvudet, och den där känslan av akut magkatarr och begynnande hjärnblödning försvinner. Jag hatar stress, och jag hatar att inte vara tålig för den.

Jag menar, hur ska det här gå till hösten när jag ska börja jobba?

Innan jag fick barn, trodde jag alltid att framsteg alltid var något alldeles extra.

Som när dom små börjar prata, eller gå. Men nu vet jag att framsteg sker hela tiden, och det är kanske små saker för andra. Men inte för mig eller Dino. Så, nu till det senaste. Dino har lärt sig att backa för att sätta sig på saker, och allt som oftast hittar man honom sittandes på nedersta trappsteget - i myshörnan - eller på en kudde. Allt man kan backa och sätta sig på. Och han är så stolt! Jag satte mig med honom ett tag när han läste sin bok, och hela tiden var han tvungen upp för att hämta något - så han fick göra sin lilla sittmanöver igen!

Och varenda gång han hade makat sin lilla rumpa rätt, tittade han upp på mig med stolthet i blicken och ett leende. Och jag applåderar.

Här kommer lite suddiga bilder från Joypeak och Dino som klappar får. Tusan. Jag måste sluta använda kameralinsen som pulsmätare...

Ikväll får Dino göra en tidig kväll, mammainstinkten säger att han behöver det.

Men, jag tror att han tycker att det känns okej. Han har haft en bra dag. Han har busat. Bitit sin far, och sin mor även. Ätit grillat till middag. Skickat vidare grillat till Kia, så även hon fick det till middag. Provsugit 300 sugrör och sedan kastat dom på golvet. Varit på en cykeltur. Pussats med sin mamma (även om jag misstänker att han egentligen försöker bitas. Men win-win liksom.) Han har även, skrattande, sprungit en miljard varv runt vardagsrummet medans hans mor krupit efter honom på alla fyra. Hans mor har även beställt nya nappar, eftersom en försvann igår på Joypeak. Mamma hans har även matat honom med jordgubbar och grädde, istället för gröt. Dino matade mamma tillbaka, det visade sig vara en bit kycling. Och...

Och...

Och när fan åt vi kyckling?

Sent en lördagskväll kommer mitt allra bästa handla-med-bebis tips. Jag orkar liksom inte skriva ett till inlägg om lördagsmyyyys.

Dino har ju börjat ställa sig i kundvagnen när man handlar.
Typ 711 gånger på en handling.
Inte uppskattat.
Så sist var jag den sluga beräknande modern man måste vara ibland.
Fastän det var 28 grader ute, kändes det viktigt med en sjal till outfiten.
När vi kom till grönsakerna ställde sig Dino upp första gången.
"oh nej, hur ska det här gå till?!"
Jag sa det högt och tydligt med fingret på läppen, och fundersam min.
"JA! Jag vet!"
Nu sträckte jag givetvis upp pekfingret i luften.

Sedan tog jag bara av mig sjalen, band fast honom i sitsen, gav honom en banan och hade en nöjd bebis hela handlingen!

HA! Rutinerat.

//Sent from my iPhone//

Dino sover. Jag? Jag tänker trotsa trötthet. Träningsvärk. Och rinnsnuva. Och ta mina nya klatschiga shorts på en tur runt elljusspåret! Perfa om jag försvinner, och dom måste leta med helikopter efter mig. Wish me luck.

Nej, nu får det vara nog liksom! Så tänker jag, men det blir sällan så!

Idag har varit en återhämtningsdag i detta hus. Istället för att städa ur bilen när mannen sov, så tog jag en tupplur. Istället för att laga mat, så köpte vi med oss mat hem efter veckohandlingen. Och istället för att vara sugen och småäta hela kvällen - så gick vi all in och hade en myskväll. Godis, cola och hjärndöd film - men herregud så mysigt! Men bara för en kväll, så det så...

Jag börjar lära mig det om min kropp, att sötsug är inte alltid vad det verkar vara. Ibland är det för att jag är törstig, ibland för att jag inte ätit på länge. Dom senaste dagarna har jag varit sötsugen konstant, men det har alltid försvunnit när jag tagit en celsius. Inte svårt att lista att det då beror på lite sovbrist. Så, dags att få sin skönhetssömn (gudarna ska veta att det kan behövas!) för imorgon är det ju bodypump och spinning som vanligt! Åh, fredagar är mina favoritdagar. Eller onsdagar. Eller kanske söndagar...eller...fan, jag kan inte bestämma mig! Alla dagar är mina favoritdagar!

Dagen i bilder. Jepp, det blir den tråkiga rubriken som ska beskriva en rolig dag!

En stark avslutning på dagen gjorde susen.

Vi åt en god middag, tog en vansinnigt lång promenad med Emma. Skönt. Sedan åt Dino gröt, och spottade nästan inte ut något. Vi påtade i trädgården, hann rensa en hel rabatt och få ner...10 plantor. Sedan gick vi in och tittade på drömmarnas trädgård. Alla kallar det för "macka packa" men jag förstår inte varför - den där filuren är ju nästan aldrig med! Och dessutom är Iggle Piggle min favorit. Han är så dramatisk...

Jag antar att det är som det ska vara, men fan!

När våran bil var sprillans ny, upptäckte jag en liten skada på den. I mina ögon såg det ut som att någon med dragkula backat in i den. Vilket jag även förklarade (rätt så hysteriskt!) på bilaffären när jag var tillbaka för att hämta hundnätet. Fundersamt tittade han på skadan, skrapade sedan helt sonika bort den och sa:

- Du har nog kört på en humla tror jag.

När Dino gör illa sig, vill jag fara tillbaka till BB. Gråta och skrika, och kanske kan dom ta igenom honom från hans mycket olämpliga moder. "Jag är ingen bra mamma!!!" skulle jag nog ställa mig utanför och skrika i den där nedrans högtalartelefonen. En skråma, eller lite tårar, kastar mig direkt ned i det där dåliga-mamma-mörkret.

Ja, så kanske märks det, men vi har haft en dag i skadans tecken. Dino har lärt sig klättra upp på fotpallen - och firat två gånger med att dratta i golvet. Och, jag försöker intala mig att det är som det ska - att jag inte kan fånga honom alltid. Att han måste lära sig. Att, om jag fångar honom varenda gång - tills han fyller 35 - kommer han kliva nedför ett stup, en dag när jag inte är i närheten, i tron om att inget kan hända. Jag antar att det är som det ska... Så jag tröstar, och hämtar is och vaggar och sjunger sånger. Men ändå.

Jag önskar att det fanns ett litet mer teoretiskt sätt att lära barn om att vara försiktig. Kanske ett litet häfte, eller OH-bilder.

Men va fan. Jag vill fånga honom varenda gång. Tills han fyller 35.

"Men hur kan någon så späd åstadkomma en sådan stor pojke?" frågade min relativt nyinflyttade granne idag. "Men, det får du säkert höra ofta..."

Nä. Jag har hört mycket i mitt liv, men aldrig det. Så märkligt...hmmm?

That´s right. Mitt 63-kilos-jag kan driva med mitt 85-kilos-jag. Men det svider lite mer än jag trodde...(mest att måsta titta igenom bilderna, och publicera dom här! Men, what the heck - det här är ju bilder som redan varit här en gång.)

Nu vet jag.

Idag har jag suttit i telefonen, och...nä, det är nog det enda jag gjort. Har ringt och försökt fixa alla småsaker på bilen - så att den kanske kan besiktas. Har ringt försäkringskassan, gymgrossisten och typ alla andra - utan att överdriva givetvis. Och nu har jag kommit fram till en...tja, man kan nog kalla det för uppenbarelse. Jag har aldrig tänkt ringa någonstans igen utan att Dino hörs i bakgrunden. Om dom hör en bebis, känns det som att det förklarar mina långa ledningar och bristande uppmärksamhet.

Utan honom i bakgrunden låter jag som en förståndshandikappad som stulit telefonen på sitt boende och busringer.

Just nu väntar jag för övrigt på att en celcius ska kicka in, 4 timmar från och med nu - blir precis tills Dino ska sova. Och då kan jag däcka i soffan. Det funkar inte att vara trött, jag blir så himla sötsugen då...

//Sent from my iPhone//

Idag har det varit loppis gatan upp och gatan ner. Det smarta, hade väl varit att bära ut lite skräp och försöka kränga det till någon! Det dumma? Att komma hem med mer skräp... Vilket vart det?

Här är mina loppisfynd...

Kanske funderar ni över vad Dino sysslar med nuförtiden? Tja, han strosar fortfarande - lite mer naturellt bara.

Innan jag tränade imorse, hann vi ju faktiskt med ett möte på Dinos förskola. Ja, för dom nya barnen (alla två!). Och jag måste säga att jag är så positivt överraskad, lite glad är jag för att Dino vart lite extra mammig - vilket aldrig händer annars, men personalen verkar så gulliga och...kunniga? Ja, kunniga! Han lekte, och hade så roligt - och när vi skulle fara kunde han inte sluta vinka till fröknarna. Dessutom var jag inställd på att det skulle bli hårda tag från och med nu, och när jag frågade om det fanns ett minsta antal timmar man var tvungen att ha dom där - tittade dom på mig som om jag kom från en annan planet! "Jobbar du, så jobbar vi" sa dom bara! Amazing!

Men visst är det något visst med förskolepersonal? Jag vet inte om dom är födda till att jobba med barn, eller om det är något man lär sig? Kanske pratar dom på ett visst sätt? Eller kroppsspråket? Jag vet bara att Emma i våran föräldragrupp var med i lekparken igår, och när jag pratar med barn börjar det rycka i underläppen och dom tittar efter Mamma. Men Emma behöver bara titta på dom för att få kontakt, och dom leker i princip direkt. Imponerande!

Jag är en modern mamma.

Håller precis på att söva Dino, samtidigt som jag läser bloggar. Bloggar själv. Jag hör att David kommer in, och visslar för att han har något på hjärtat. Mammor för, överallt hade rest sig - förstört nattningen för att höra vad det gällde.

Jag? Jag skickar ett sms där det står "håller på att söva Dino, kommer snart".

Teknikens under...

//Sent from my iPhone//

Aaaaaaaaaaah. Nu känner jag lugn och ro i kroppen igen.

Efter ett ofrivilligt träningsuppehåll sedan söndags, har jag äntligen fått vara iväg på min bodypump och spinning. Och visst är det underligt det där med träning? Man använder den sista gnuttan orken man har, men utan träning har jag inte energi till något! Och fastän man styrketränar för att bli starkare, orkar jag knappt hålla uppe armarna för att kunna styra på vägen hem.

Fullt av ytterligheter.

//Sent from my iPhone//

Nu har även vi testat den nya lekparken vid Nordanå. Jag är lite avis att inte den där fanns när jag var liten...

Dino har en motsträvig dag idag. Med mig. Vi vill olika saker, och jag vet vad jag vill - men han verkar inte helt säker. I lekparken ville jag att han skulle ha en keps, men det ville inte han. Till slut hade han ingen, och kanske satte det tonen för dagen. Sedan har vi diskuterat på Ica. Och hemma. Och på en promenad. Ica var ändå värst, Dino envisades 711 gånger med att ställa sig upp i vagnen. Lika många gånger grät han för att jag satte ner honom igen. Tja, fick en del medlidsamma blickar där.
Ta ett mjölkpaket, sätta ner Dino, ta ett till, sätta ner Dino. Min handling tog en och en halv timma, och förbrukade nästan alla mina resurser av tålamod. Det är rart med barn. Det ÄR det!

Åh, vad jag längtar efter att träna imorgon. Det kryper i kroppen på mig... Jag behöver det!