Jag antar att det är som det ska vara, men fan!

När våran bil var sprillans ny, upptäckte jag en liten skada på den. I mina ögon såg det ut som att någon med dragkula backat in i den. Vilket jag även förklarade (rätt så hysteriskt!) på bilaffären när jag var tillbaka för att hämta hundnätet. Fundersamt tittade han på skadan, skrapade sedan helt sonika bort den och sa:

- Du har nog kört på en humla tror jag.

När Dino gör illa sig, vill jag fara tillbaka till BB. Gråta och skrika, och kanske kan dom ta igenom honom från hans mycket olämpliga moder. "Jag är ingen bra mamma!!!" skulle jag nog ställa mig utanför och skrika i den där nedrans högtalartelefonen. En skråma, eller lite tårar, kastar mig direkt ned i det där dåliga-mamma-mörkret.

Ja, så kanske märks det, men vi har haft en dag i skadans tecken. Dino har lärt sig klättra upp på fotpallen - och firat två gånger med att dratta i golvet. Och, jag försöker intala mig att det är som det ska - att jag inte kan fånga honom alltid. Att han måste lära sig. Att, om jag fångar honom varenda gång - tills han fyller 35 - kommer han kliva nedför ett stup, en dag när jag inte är i närheten, i tron om att inget kan hända. Jag antar att det är som det ska... Så jag tröstar, och hämtar is och vaggar och sjunger sånger. Men ändå.

Jag önskar att det fanns ett litet mer teoretiskt sätt att lära barn om att vara försiktig. Kanske ett litet häfte, eller OH-bilder.

Men va fan. Jag vill fånga honom varenda gång. Tills han fyller 35.