Alltså oftast är det alldeles underbart att ha barn

Men ibland är det istället en skrikande Dino, som går tjugo meter efter en på Ica Maxi och ömsom grinar - ömsom skriker saker som inte låter särskilt glada. Efter sitt tredje utbrott inne på affären hotade jag med att han skulle få sitta i bilen, och såg i samma veva att tutten var borta. Alltså inte min tutte eller så, men här i Norrland kallar vi faktiskt fortfarande nappen för tutte. Bara för att förtydliga. Och nu var den borta. Den var liksom räddningen.

Och jag är inte den blödiga sortens mamma, i alla fall i det avseendet med bilhotet. Jag diskuterade det här med någon bekant som inte har barn, hur hon tyckte att det var irriterande att inga föräldrar någonsin (som hon sett det) bar ut barnen i bilen. Men tro mig, såhär fungerar det efter att man fått barn. Såna gånger så vill man gärna att dom ska sitta i bilen, tro mig. Man tittar på sitt lilla älskade knyte, som ligger på golvet och är så argt att bara man pratar med honom så sparkar dom där små fossingarna i golvet. Tro mig, man vill att han ska vara i bilen. Men, precis som alla andra föräldrar som uttalat bilhotet så är vi ganska fästa vid våra barn. Och jag är ganska säker på att de sociala myndigheterna inte uppskattar att jag bär ut honom till bilen.

Såhär såg han ut två minuter efter att vi handlat klart, det tar på krafterna att vara arg.