Mycket Dino

Tio dagar efter att Dino föddes, så åkte vi till Elgiganten för att köpa den bästa kameran vårat sparkonto tillät. Det kändes hela tiden som att jag inte skulle kunna komma ihåg allting fantastiskt, och jag ville spara det för att alltid kunna ta fram det. Förstora upp det. Se dom små virvlarna i håret. Dom små fötterna och bara minnas.

Nu är det samma sak, men jag vill minnas allt han säger och gör. Det händer så mycket roligt nu, han säger så mycket roligt - och jag hinner inte med. Ibland kommer det ett utbrott som får vulkaner att verka lugna och timida. Men nästan alltid är han min gokille.

Ikväll skulle jag lägga honom, och efter fem minuter hörde jag att han kom ned för trappan. Jag sa åt honom att han skulle lägga sig igen och han svarade "näe, mamma lägga sig". "Nä, du ska lägga dig" svarade jag - han upprepade att jag kunde minsann gå och lägga mig. Han gick argt och kaxigt in på rummet. Efter ytterligare fem minuter ropade han igen, nu ville han bli nedbäddad, pussad och få lampan släckt. När allt det var klart, tog han ut nappen och sa "Tack för maten! Tack för presenterna!".

Tack själv hjärtat. Du är min present. Alltid.