(Vacker syn va?!)
Första kilometern gick sådär (läs: åt helvete) träningsvärken i benen gjorde sig fortfarande påmind (damn you raka marklyft) men sedan släppte det. Jag kom in i lunken liksom, kunde öka farten - sakta ned när det vart tungt och sedan öka igen. Det flöt på, till skillnad från första kilometern när jag såg ut som en påkörd älg.
Hem och pussa på Dino lite (men även bråka lite med honom) och sedan ned i källaren för ett ryggpass. Gick ganska bra med tanke på tiden, och när jag var färdig, hade duschat och ätit så somnade jag som ett barn...
...i soffan. Så då släpade jag mig upp, så jag istället kunde somna i sängen.
Och denna lördag då? Vad gör den så fantastisk? Kanske är det träningsvärken? Eller kanske beror det på att vi är bortbjudna på middag? Allt det, men kanske allra mest den bästa starten.
Müslifrukost med färska jordgubbar och bästa sällskapet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar