Mycket funderingar/tankar/observationer i ett inlägg.

Men det blir så när man bara dristar sig till att starta datorn en gång per dag. Idag har jag intagit Maxi, med resten av Skellefteå. Dino fick stanna hemma, så det gick lite extra snabbt. På under en timme klämde jag mig ut genom svängdörrarna igen, bara lite mer tilltufsad än när jag kom. När jag kom hem sov mannen fortfarande, och för att vila tilltufsigheten lite slängde jag mig på soffan och tänkte ta 5 minuter. Det vart 5 minuter med plusmeny. När jag vaknade var klockan 16.30, och även om jag älskar när han sover länge - så finns det ett stort minus. Jag får panik. När han alltid vaknar en viss tid, och sedan gör så där - får jag sådan där ångest som river i bröstet. Varför har han inte vaknat? Tänker jag. Mina andra tanke är alltid, "det har hänt något, han lever inte"... På 5 sekunder står jag utanför hans dörr, och då har jag på näthinnan hur Dino lyckats pressa ut huvudet mellan spjälorna och inte fått luft...och... Så jag sliter upp dörren, och Dino tittar upp nyvaket. Att bli mamma har gett mig en fruktansvärd fantasi.

Så. Förutom dom 5 sekunder av ren och skär panik, har vi haft en underbar dag. Jag har kokat palt, och efter middagen klädde vi på oss och testade cykelstolen som Dino fick i present. När vi cyklat runt Bureå, så for vi hem igen och Dino fick strosa runt lite på gatan. Mest fascinerad var han av dom stora killarna som cyklade.

Nu till dagens fundering. När börjar barn prata? För jag vet inte om jag har hallisar, men...idag när vi skulle gå ut, sa jag: Ska vi ta på jacka? Dino tittade på mig, och jag svor på att det lät som om han sa: Jacka! Sedan när vi var ute försökte jag hålla lite pli på Kia, och ropade: Kia, lägg dig! Och då kom det igen, fast det lät mer som: Ägg ej, Ägg ej! Kan det vara så, eller håller jag på att förlora förståndet?

Jag har typ tio till oviktiga saker, men sparar det till en annan dag - ett annat inlägg.