Att komma tillbaka till jobbet känns lite som att...

...vara med i en robinson-omgång, fast man får lämna ön i 1 år och 8 månader. Under tiden bildas det nya grupper, nya pakter - nya deltagare. Sedan får man komma tillbaka, och anpassa sig. Minus svälten. Och kokosnötterna. För mig har jobbtiden stått still, i mitt huvud är det precis samma som den 15:e januari 2010.

Och jag tycker om ungefär alla människor, förutom kanske Fredrik Reinfeldt - men det är mer sympati-inte-tycka-om eftersom min far tycker så djuriskt illa om honom. (och du som idiotkörde en silverfärgad Mercedes på E4:an imorse, I don't like you...)

Och jag tror egentligen inte på sjukvården längre. Under min mammalediga tid har jag hunnit läsa böcker om vad som gör att friska människor mår bra. Det är ingenting som jag fått lära mig när jag läste till undersköterska. Jag har inte varit sjuk mycket i mitt liv, men först nu mår jag bra på riktigt.

Hur länge skulle en präst jobba kvar i kyrkan utan att tro på Gud?

Äsch. Jag ska stänga ögonen nu, en lång rolig dag har det varit - och kanske, bara kanske har min jobbkris gått över till imorgon.