Människan är konstig i allmänhet.

Men jag är det, i synnerhet. För ett år sedan, tog utan några betänkligheter, på mig vad som närmast kan liknas ett dåligt sytt tremannatält och for på familjemiddag.

Ingen ser ju vad jag har på mig, dom tittar på Dino.

Fastän det fortfarande är samma, så är det svårare att tänka så nu. Det är sommar, men ändå känner jag mig så...avklädd. Jag längtar tillbaka till tryggheten i det där tremannatältet, fast tvingar mig istället att fara såhär.

Vinner lite mark liksom.