Jag måste säga att ju närmare förskolestarten vi kommer, desto mer känns det oroande och roande.

Jag är liksom nyfiken på hur dom kommer att tackla dunderraketen vi här hemma kallar för Dino. Hur dom tänker få honom att sitta ner och läsa en bok. Eller sjunga sånger. Jag ser det liksom inte framför mig, but hey...det är ju deras jobb.

Här hemma känns det i alla fall som han är överallt och...överallt igen.

Nu ska vi ta en cykeltur till Davids föräldrar. Dino är inte särskilt kul att cykla med i stolen, han har just kommit på att det blir hysteriskt kul om man drar ner mammas byxor under tiden hon cyklar. Men det finns spänne för fossingarna hans - vars är dom för händerna?! Ser ni en skrikande bakdel och en skrattande kille cykla förbi, är det inte svårt att lista ut vilka det är.