Solen går ner över elljusspåret, och jag avslutar för första gången en löprunda i förtid.

Jag hade egentligen tänkt springa 8 km som jag brukar. Men vid 5 kände jag att kroppen tog mer stryk, än vad löprundan gav. Och imorgon är det release på nya combat-passet, och jag tänker banne mig inte vara skadad då. Det är väl det enda som skulle få mig att gå resten av en runda, det och kanske ett brutet ben.

Men det kändes surt. Fast sedan kom jag ihåg känslan från förra sommaren, när jag för första gången sprang fem kilometer. Hur stolt jag var! Och genast kändes det inte lika illa.

Nu ska jag hem och duscha, och sedan mysa ned mig i soffan framför lite Metallica. Min svägerska befinner sig på plats och jag är bara lite avundsjuk (okej, mäkta avundsjuk!) . Men för tusan, var sak har sin tid.