Det är lustigt egentligen. Inte "haha" lustigt, men ologiskt lustigt.

På 24 år har jag och min kropp sällan varit goda vänner. Man skulle nog kunna säga ALDRIG. Först destruktiv åt det smala hållet, och sedan lika destruktiv åt det andra hållet. Jag har aldrig tyckt om den.
Och jag har alltid gjort mitt bästa för att låta kroppen veta det.

Nu är vi bästa vänner, äntligen. Kanske låter det tokigt, men i mina ögon gav jag min kropp ett löfte. Som tack för att den gav mig en underbar son, har jag tänkt ge den det bästa. Och visst är det lite lustigt, att NU när den är alldeles tigerrandig från barnmage och viktnedgång. NU när det hänger två stackars lipton tepåsar på framsidan av den. NU tycker jag för första gången om den på riktigt.

Men den bär mig flera varv runt elljusspåret, och genom otaliga pass på gymmet. Den gör precis det jag begär av den.

//Från en som just gjorde...33 armhävningar på tå. Med bara en pytteliten vila emellan.