I brist på vettigare saker att skriva om, så kan jag ju berätta att vi var på Leos...någon dag i veckan.

Dino diggade bollhavet. Starkt. Det, och att springa iväg från sin mor. Jag smög som värsta pantern efter honom, hoppade från pelare till pelare - för att se när han blev mammasjuk och lite ensam.

Ja. Fast det inträffade inte.

Annars händer det inte mycket idag. Jag har Tradera-ångest, och vi har tupplurat. Sedan har jag varit iväg på bodypump och spinning. När jag efter duschen fönat håret lite, och snabbsminkat mig - så tittade jag i spegeln och tänkte: den här ankungen har, om inte blivit en svan, så i alla fall en lite snyggare ankunge. Lite lagom mallig och stark i självförtroendet så begav jag mig hemåt. Det räckte ungefär till mackarna på Söder, där exploderade en Loka på mig i bilen och utanför Europamöbler fick jag göra en slags bisarr lufttorkning av mina brallor.

Då var man nere på jorden igen.

Jag måste säga att ju närmare förskolestarten vi kommer, desto mer känns det oroande och roande.

Jag är liksom nyfiken på hur dom kommer att tackla dunderraketen vi här hemma kallar för Dino. Hur dom tänker få honom att sitta ner och läsa en bok. Eller sjunga sånger. Jag ser det liksom inte framför mig, but hey...det är ju deras jobb.

Här hemma känns det i alla fall som han är överallt och...överallt igen.

Nu ska vi ta en cykeltur till Davids föräldrar. Dino är inte särskilt kul att cykla med i stolen, han har just kommit på att det blir hysteriskt kul om man drar ner mammas byxor under tiden hon cyklar. Men det finns spänne för fossingarna hans - vars är dom för händerna?! Ser ni en skrikande bakdel och en skrattande kille cykla förbi, är det inte svårt att lista ut vilka det är.

Senaste dagarna har jag legat på latsidan med bloggen. Till följd har jag en massa saker på lager...

Här är onsdagens bedrift. Jag och Dino tog med oss min syster och kusin Hugo till Skråmträsk och plockade jordgubbar. Det var så roligt att det blir en tradition.

Min arbetskamrat som tipsat oss om stället hade även sagt att man FICK äta sig mätt på jordgubbar, under tiden man plockade. Gissa om jag var orolig ifall det var sant, när Dino satte sin fot på plantagen. Han kom som en ren, och prydlig liten kille. Vi vart visade till en jordgubbsrad långt bort. Och när vi gick tillbaka för att väga våran fångst, gick Dino the Walk of Shame istället. Han såg så oskyldig ut, som en liten ängel, men hade jordgubbar fulla ansiktet. Fulla håret. Kläderna var alldeles röda, och inte ens håret hade klarat sig från jordgubbar. Jomenvisst hjälpte han mig plocka jordgubbar - EN, som även den slank med i munnen hans...till slut.

Dino befann sig i jordgubbshimlen.

Han sprang mellan jordgubbar. Åt jordgubbar direkt från plantorna. Pratade med jordgubbarna, sjöng för jordgubbarna, skrattade med dom, matade sin mor med jordgubbar. Han plockade en och provsmakade sjuttioelva stycken ur vår hink. Han var så baktung när vi kom tillbaka efter 45 minuters plockning att han drattade baklänges när han satte sig.

Jag är bara glad att dom vägde hinken, och inte honom.

Ibland tror jag att Dino känner mig bättre, än jag känner mig själv.

Jag håller på att lägga Dino. Jag sitter och kollar runt på mobilen, och han är inte riktigt så trött som man kan önska. Eller så är han tröttare - svårt att veta. Plötsligt står han upp bredvid mig, och försöker även han att läsa bloggar. Jag tittar på honom.

"Det finns inget du kan göra för att jag inte ska lägga dig ner igen" säger jag till honom allvarligt.

"Mmmmm" säger han.

Sedan tar han ut nappen med ett ljudligt "PLOPP". Sträcker huvudet så långt han kan - över kanten på spjälsängen. Putar ut läpparna, så att dom liksom sträcks fram mot mig. Och ger mig en puss.

"Okej, jag ger mig!" säger jag "Ge mamma en till puss nu, så behöver du inte lägga dig! En till snälla, snälla...!"

Han vet liksom vad han ska göra.

"Aldrig mer Tradera!" Hade jag bestämt mig för när jag sålde grejjer där sist. Men...

...sedan fick jag ett sms av min rara träningskompis. Så då tänkte jag istället "men det handlade ju om att sälja saker, inte kööööpa". Så, skit också. Nu finner jag mig tittandes på barnkläder, och det enda jag kan tänka är - att det har blivit dyrt på Tradera. Antingen det, eller så har jag blivit klokare.

Jag hoppas att jag blivit klokare.

Ja, men annars idag då? Det händer inte mycket. Dino har haft en upp och ner dag, med motstridiga känslor. Dels har jag fått fler spontana pussar än jag någonsin fått på en dag, dels har han haft fler gråtattacker än han haft på en dag. Imorgon blir inte bara en bättre dag, jag tror det blir en toppendag.

Människan är konstig i allmänhet.

Men jag är det, i synnerhet. För ett år sedan, tog utan några betänkligheter, på mig vad som närmast kan liknas ett dåligt sytt tremannatält och for på familjemiddag.

Ingen ser ju vad jag har på mig, dom tittar på Dino.

Fastän det fortfarande är samma, så är det svårare att tänka så nu. Det är sommar, men ändå känner jag mig så...avklädd. Jag längtar tillbaka till tryggheten i det där tremannatältet, fast tvingar mig istället att fara såhär.

Vinner lite mark liksom.

Vissa saker tänker man att dom inte kan hända. Dom inte ska hända. Och sedan händer dom ändå...

Och det blir svårt att skriva käcka, glada blogginlägg - för man tappar liksom hoppet om världen tillfälligt. Så därför vill jag bara berätta, att jag läst - om man tänker på bekymmer innan man somnar, så ger sömnen bara hälften så mycket återhämtning. Fattar ni? Tänker man på något glatt får man ut dubbelt så mycket vila, smart va!?

Så, saker som jag tänker på innan jag somnar (som får mig att le):
Dino på morgonen, i pyjamas och alldeles varm och mjuk.
Onsdagsbodycombaten där jag förvandlas från Sara till...en kvinnlig Rambo.
Färska jordgubbar direkt från landet.
Blöta Dino-pussar.
Nyöppnad Cola light, med kolsyran som kittlas i näsan när man tar första klunken.
Dino-kramar. Dom är bäst.
Dom där gröna starka grejjerna på en Subway-macka.
Att äta glass en sommarkväll istället för gröt.
Dino-pussar. (vadå, det tål att tänkas på två gånger!)
Dino...när han ropar efter mig. Eller säger hej. Eller ylar som en varg.

Och sedan fortsätter jag med att tänka på alla dom miljoner saker Dino gör varje dag som får mig att skratta. Det brukar hålla mig upptagen tills jag slumrar sött.

Och tänka sig, jag somnar alltid med ett leende.

Unga man. Jag råder dig att genast sluta banka huvudet i bilbarnstolen. Du har inte så himla mycket att brås på från dina föräldrar, och har därför inte råd att förlora hjärnceller!

Undrar vem han brås på?

Just nu sitter jag och lyssnar på våra grannar. Har jag någonsin nämnt att jag skulle vilja bo i en stuga mitt ute i skogen, utan grannar. Det är varmt ute, men även respektabelt varmt inne. Så stängda fönster är inte en möjlighet, men snart blir det ett måste. Om ni tänker er att man korsar en flock får med ett gäng skator. Sedan ger ni dom något jävligt starkt att dricka (ah men vafan, ta lite själv också... För att palla) sedan lägger ni på såna där skratt som i en dålig amerikansk TV-serie.

Där har ni dom.

Skrik-skrattar det är vad dom gör. Och nu hör jag även ett "schhkååååål" och jag kan bara hoppas att dom skålar på att däcka snart. När unga grannar har fest, får man skön musik och en känsla av liv. Dessa 60+are ger mig motsatsen, och högljutt skvaller...

...och blandningen ovanför. "Schhhkåååål" på er alla!

Update: dom jobbar ju för tusan allihopa i hemtjänsten. Tänk er det gamla gardet där, fulla...fan vilket tjatter.

Bilder från förra lördagen, när jag tog en tur till Catrine för att fota hundar. Och fika, en hel massa fika!

Vill ni läsa mer om Catrine, hennes fina hundar eller se fler bilder? Kolla då HÄR. Nu ska jag skynda mig att lägga sonen, innan sovtåget åker iväg med honom.

En av tusen bra stunder...

På onsdagar, innan träningen börjar. Och är man själv ett tag är det ett utmärkt tillfälle att varva ner lite...

Okej. Jag ger mig. iSwap är kul, det är det.

Svar till Carin angående min 20-månaders ledighet.

När jag var gravid så beviljades jag havandeskapspenning, eftersom det förekommer hot och våld på min arbetsplats. Det får man från vecka 32, dessutom brukar man omplaceras - innan det syns alltför tydligt att man är gravid. Men eftersom jag oftast vet vad jag har att vänta av mitt jobb. Och dessutom känner mina arbetskamrater, och vet vars jag har dom - kändes det minst lika osäkert för mig att gå någon annanstans. Därför fick jag stanna kvar på avdelningen, och istället ta ut mina semesterdagar. Jag gick i januari, och var då gravid i vecka 29(och hade dragit "jag har ätit för mycket lögnen" x antal gånger då...). Så från den den 15:e januari, tills dess att jag börjar om att jobba igen - kommer det att bli 20 månader...och 14 dagar...

Men vem räknar liksom?

Om min nya passion är träningskläder, så är detta linne min nya kärlek - livskamrat, ja till och med själsfrände.

Better Bodies - 299 riksdaler.

Jag kan knappt vänta till onsdag när jag får inviga det...

Jo, jobbkrisen håller lite i sig. Men ikväll dränker jag mina sorger såhär...

Tänk er att ni har semester, och sedan försöker ni minnas känslan av ångest när man bara har en vecka kvar. Sedan tar ni den känslan gånger 20, för istället för fyra veckor har jag varit hemma 20 månader! 20! Och nu är det bara fyra veckor kvar, i alla fall innan Lille Dino ska börja skolas in på förskolan. Men förhoppningsvis har jag gjort bort all ångest i och med idag, och numera vägrar jag låta det bekomma mig! Jag tänker njuta av varenda sekund som är kvar...

Att komma tillbaka till jobbet känns lite som att...

...vara med i en robinson-omgång, fast man får lämna ön i 1 år och 8 månader. Under tiden bildas det nya grupper, nya pakter - nya deltagare. Sedan får man komma tillbaka, och anpassa sig. Minus svälten. Och kokosnötterna. För mig har jobbtiden stått still, i mitt huvud är det precis samma som den 15:e januari 2010.

Och jag tycker om ungefär alla människor, förutom kanske Fredrik Reinfeldt - men det är mer sympati-inte-tycka-om eftersom min far tycker så djuriskt illa om honom. (och du som idiotkörde en silverfärgad Mercedes på E4:an imorse, I don't like you...)

Och jag tror egentligen inte på sjukvården längre. Under min mammalediga tid har jag hunnit läsa böcker om vad som gör att friska människor mår bra. Det är ingenting som jag fått lära mig när jag läste till undersköterska. Jag har inte varit sjuk mycket i mitt liv, men först nu mår jag bra på riktigt.

Hur länge skulle en präst jobba kvar i kyrkan utan att tro på Gud?

Äsch. Jag ska stänga ögonen nu, en lång rolig dag har det varit - och kanske, bara kanske har min jobbkris gått över till imorgon.

Så, ses vi i dimman ikväll?

Jag menar ju givetvis dimman av super-snabba-kolhydrater och cola light. Vad trodde ni liksom?

Min dag har varit så bra, hur skulle den kunna bli annars när den startar med ett combatpass? Sedan löpning, en sådan lång dusch att Friskvårds kommer att sätta i halsen nästa gång dom får en räkning från tekniska kontoret. Lite shopping på stan, och sedan fika hos min arbetskamrat Catrine. Ja, eller fika var den trevliga bieffekten, egentligen var jag där för att fota hennes hundar - ni ska få se imorgon.

Det har varit en bra dag helt enkelt. Och dagens Subway var så god att jag med glädje hade bytt ut allt lördagsgodis, för bara en liten halva till. Mm mm.

Det är uppenbart att man måste lämna huset oftare när...

...man packar för gymmet, karamelltåget och några timmar i Varuträsk - och det motsvarar packningen till en weekendresa någonstans långt borta. Jag har för Guds skull två stycken (hela) outfits med mig!

Skämmes.

Idag är dagen okej, när dom alltid annars är bäst

(Du var ensam i 30 sekunder, och sluta se oskyldig ut...)

Vissa dagar är man ingen bra mamma bara. Jag har lärt mig acceptera det, och bara hålla huvudet över ytan - till slut kommer ju kvällen.

Idag har varit en sådan dag. Jag piggnade aldrig till på morgonen. Kia testade mitt tålamod i lekparken. Dino sov bara yttepyttelite på dagen. Och till slut slank det ner en Celsius, men det var som att ge ett salladsblad till en T-rex - typ för lite, för sent. Men nu är kvällen slut, Dino har snart somnat och huset är städat.
Men hela dagen har jag förundrats när jag tittat på mig i spegeln, för jag har sett ut precis som vanligt. Jag har känt mig som en sunkig morsa, en sådan med papiljotter i håret och precis lika sunkiga kläder. En sådan som hetsröker cigaretter under fläkten, medans ungen typ leker med knivar eller något.

Fast allt är som vanligt. Jag är som vanligt, och Dino är som vanligt. Ibland har man en svacka bara...

Imorgon blir bättre, då ska jag ta på mig träningskläderna direkt jag vaknar. Fara på gymmet, duuuuuscha och och sedan kanske gå på stan. Efter det bär det av till Varuträsk och fota lite hundar, och på vägen hem blir det mat. Och jag och Dino kommer få en minisemester ifrån varandra...

För det är så nyttigt att sakna varandra ibland.

Intressant bild Norran, mycket intressant.

Hur tänkte ni där? Och vad menar ni med "största"? Allt blir så tvetydigt med tanke på vad ni skrev. (Höhö, cut me some slack - jag är trött och pms:ig idag)

(Detta ska taggas under "inlägg som ska tas bort innan jag gör en bok av bloggen till Dino"...)

Det är lustigt egentligen. Inte "haha" lustigt, men ologiskt lustigt.

På 24 år har jag och min kropp sällan varit goda vänner. Man skulle nog kunna säga ALDRIG. Först destruktiv åt det smala hållet, och sedan lika destruktiv åt det andra hållet. Jag har aldrig tyckt om den.
Och jag har alltid gjort mitt bästa för att låta kroppen veta det.

Nu är vi bästa vänner, äntligen. Kanske låter det tokigt, men i mina ögon gav jag min kropp ett löfte. Som tack för att den gav mig en underbar son, har jag tänkt ge den det bästa. Och visst är det lite lustigt, att NU när den är alldeles tigerrandig från barnmage och viktnedgång. NU när det hänger två stackars lipton tepåsar på framsidan av den. NU tycker jag för första gången om den på riktigt.

Men den bär mig flera varv runt elljusspåret, och genom otaliga pass på gymmet. Den gör precis det jag begär av den.

//Från en som just gjorde...33 armhävningar på tå. Med bara en pytteliten vila emellan.

Jamen svara mig, hur fan gör alla andra föräldrar som inte tar med sig ett spännband till Maxi? Hur? HUR?

Jag bara älskar dom där ögonblicken av icke ömsesidigt samförstånd.

Dino kämpar hårt med att dra av sig skruven varenda gång vi byter blöja. Och jag menar, han kämpar på riktigt. Den kommer inte sitta kvar där för evigt.

Jag: "DINO! Nu måste du sluta dra dig i skruven!"
Dino: Mmmm. (Och så nickar han...)
Jag: "Jag tror inte du förstår, du är praktiskt taget gjord av Mammas delar - och därför har hon en viss bestämmanderätt."
Dino: Mmm mmm. (Och så nickar han)
Jag: "Du måste respektera att skruven liksom är en investering för Mamma, och man får inte dra loss den."
Dino: Mm Mmm. (Och så nickar han, sådär klokt...)
Jag: "Skönt att vi pratade om det här...då förstår vi varandra."
Dino: Mmm Mmm.

Sedan vänder jag mig om, och sträcker mig efter en blöja. Tittar tillbaka igen, och skruven är typ halvvägs upp till taket. Suck.

Numera ska jag välja mina frågor noggrannt, "Är Mamma bäst?" och "Är Mamma söt?" är sådana som får passera.

Nu är ju inte jag synsk eller meterolog. Men det känns som att mina blommor äntligen kommer få vatten ikväll...

Vilken lydig son jag har.

Numera räknas inte tiden här hemma i minuter eller sekunder. Den räknas i bloggar och i procent. Jag brukar ju alltid ta med mig telefonen när jag lägger Dino, det är liksom den perfekta tiden att läsa bloggar, kolla internet eller blogga själv. Vi har ju som suttit med honom tills han somnar, eller tills våra armar somnat. Därför blir det ibland "nu har du två bloggar på dig att stänga igen dina rara bruna ögon". Det funkar bra, och gör att man kan ge honom 100% på dagen - när man aldrig ens startar datorn. Hur som, idag roffade jag åt mig telefonen när jag skulle upp och lägga Dino...tittar på batterimätaren och tittar på Dino "nu har du bara 11% på dig att somna".

Och ja, vad ska man säga?

Han levererade. 6 procent tog det. (och jag har ingen aning om hur många minuter eller sekunder. Tid har blivit så relativt.)

Jag har tränat, duschat och nu landat i soffan. På TV:n går min favoritfilm "Rock Star".

Jag ser den och återupplever mina egna rockstjärne-drömmar. Ni vet, Lars Ulrich ringer och meddelar att Mr Metallica himself: James Hetfield, egentligen är smygbög och omöjlig att jobba med. Sedan undrar han om det verkligen är jag som sjunger på dom olagliga avlyssningarna från min bil och dusch. Hips, vips så är det jag som står framför minst 55000 pers och rockar! Ja, ni måste liksom ha sett filmen för att förstå och uppskatta detta inlägg...

Men kom igen. Låt mig drömma ju, det funkade ju för Mark Wahlberg.

"Det är inte värt det. Det är bara mat. Det är inte värt det!" är det enda jag tänker när jag ensam försöker grilla med en sjövild ettåring.

Men det är så jävla värt det.

Vi avnjöt våran underbra grillmiddag på tumanhand. Jag, i kjol - för att vara lite extra fin. Dino, lika naturlig som den dagen han föddes - ja, om man bortser från mössan. Jag frågade om det var gott, och han svarade "mm mm". Det slank ner kött, hemmagjord p-sallad och vattenmelon. Och vi matade varandra med mat...jag med min gaffel - och Dino som slafsade en melonbit i min hand, som han tidigare tappat på pisseskruven sin. Jag avböjde den, åh det artigaste.

Men det allra bästaste. Eftersom han var heeelt näck, kunde han söla hur mycket som helst. Efteråt fick han bara ta ett litet bad i sin lilla pool/båt.

Så slutligen. Note to myself: minns den här dagen, den här grillningen, den här middagen för EVIGT. För dagar blir inte bättre än såhär. Minns lyckan, alla potatis-sallad-pussarna och bara minns allt...