Jag älskar allhelgona. Det är den mest osjälviska högtid som finns, den mest omtänksamma. Varenda ljus visar på att människor bryr sig. Att någon saknas dom.
Idag har jag och Dino avverkat 15 mil just av den anledningen. Varenda allhelgona åkte min farmor till den graven för att tända ljus, hon dog 2005. Och sedan dess åker jag varenda allhelgona för att tända ljus. Jag vet inte om jag tror att hon kanske kikar ner någonstans, för i så fall skulle jag kunna tända ett ljus här hemma. Men jag vägrar tänka tanken att det ska vara mörkt på graven ikväll! Jag vill att det ska synas att det där är någon som är saknad och inte bortglömd.
Dino följde ju med första gången förra året, och även i år. Vi köpte lite fika, lyssnade på musik och hade det så trevligt. När vi kom fram till Bastu var det redan mörkt, och med Dino i handen skyndade vi oss runt muren som omgärdar hela kyrkogården. När Dino rundade den och såg alla ljusen, stannade han beundrande. "OOOOJ" sa han, samtidigt som han släppte ett av de längsta väder jag hört någon släppa. Jag vet inte riktigt vilket han tänkte på när han sa "oj" för både fisen och ljusen var imponerande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar